Molande värk

Allmänt / Permalink / 0
 
Sent ska syndaren vakna. Ingen snö i december, ingen snö i januari, ingen snö i februari, men fram i mars ska den komma. När vi börjat spana efter lärkor och tussilago. Bläää! I morse vaknade vi till ett ännu vitare landskap och det blev till att ta fram snöskyffeln. Nog ältat om det. Ni vet vad jag tycker om snö i mars.

Annars rullar vardagslivet vidare i sin rutinmässiga trall, på gott och ont. Work-eat-train-sleep-repeat.
Tiden i Indien finns kvar som ett avlägset och positivt minne. Bara drygt fyra veckor sen jag ställde ner foten på svensk mark igen, men det känns redan smått overkligt att jag varit iväg. Det är både fascinerande och skrämmande hur snabbt man ställer om och anpassar sig. Jag vet, det börjar bli tjatigt att höra det, men det är så anmärkningsvärt att det är värt att påtala igen.
När jag var i Indien hörde jag ibland om farhågor hos expats att det skulle vara jobbigt att flytta hem igen. Det kan jag avdramatisera direkt. Ni kan slappna av och se fram emot hemflytten med tillförsikt. Det har inte hänt så mycket som ni tror hemma i Sverige. Ni kommer att känna igen er. Förändringstakten i vårt land är långsam och det mesta är sig likt. Det är inte värre att komma hem och landa i vardagen än det var att leva här innan ni åkte. Jag saknar Indien och alla vänner där, det var ett fantastiskt positivt äventyr som jag gärna dragit ut på ytterligare en tid, men Sverige är ändå hemma. Familjen, frisk luft, den rogivande tystnaden, naturen, sopfria gator, inga lösspringande hundar osv. Det finns många uppsidor med att vara hemma.

Inger linkar runt med sina kryckor och har till och med utvidgat reviret till utanför huset. Jag anar en viss tristess och innan det här är över kommer hon nog att klättra på väggarna. Om man kan göra det med kryckor. Hon har tagit några modiga och avgörande beslut om sin framtid som sjukgymnast och det håller henne sysselsatt på dagarna. Hur det gått annars vete gudarna. Inger är ingen hejare på att vara sjukskriven och bara stirra in i väggen. Och vem är det om sanningen ska fram?

Under hösten råkade jag tappa en liten flisa i en visdomstand i underkäken. Fraktur är den överdramatiska benämningen på tandläkarspråk. Jag hade inte ont alls, men med tungan kunde jag känna en vass kant och anade att det saknades en liten ynka bit. Så jag gick proaktivt till tandläkaren så fort jag kom hem till Sverige, innan Karius och Baktius började hacka och fixa tandvärk av det. Hela nöjet kostade 1400 kronor och vad fick jag ut av det? Jo, en ilsken tandvärk! Precis det som jag ville undvika. Efter några dagar började det ila och isa i tanden så fort jag åt och efterhand blev det allt värre. Efter en dryg vecka vaknade jag till och med på nätterna av en molande värk i hela vänstra underkäken. Och så har det fortsatt. Tandvärk är jäkligt plågsamt så jag ringde farbror tandläkaren. Efter att asketiskt ha härdat ut ett par veckor undrade jag om han hade några goda råd eller åtgärder att ta till. Avvakta en vecka till tyckte han, det kan hända att tanden reagerat negativt på att vi borrat och stökat runt i den. Det kan lägga sig efter ett tag, annars får vi öppna den igen och se vad som hänt. Och baske mig om han inte hade rätt. Det var som om tanden blev skrajsen av att behöva bli borrad i igen och redan dagen efter kunde jag ana en marginell förbättring. Så nu lever jag på hoppet att den positiva trenden ska hålla i sig. Annars får vi dra ut tanden, även om det tar emot och det har sin förklaring.  När jag tog bort den andra visdomstanden i underkäken var det operation på sjukhus som gällde. När jag låg där på operationsbordet bedövad upp över öronen frågar tandläkaren om det var okej att operationen utfördes av en elev. Ghrööurrglh svarade jag med en bedövad käft full av bomullstussar och sugverktyg. Det var omöjligt att höra om det var ett ja eller ett nej, men tveklöst tolkade de svaret som ett ja. Och de satte igång. Började med att klyva tanden i fyra delar och sen plocka ut den bit för bit. Som en extra krydda instruerade den handledande tandläkaren eleven i varje steg så jag riktigt kunde njuta av situationen. Det här var kortversionen för hela spektaklet tog nästan tre timmar. Som ett någorlunda genomfört Stockholm Marathon ungefär. Med minsta lilla tandläkarskräck hade jag nog svimmat, men sån är inte jag. Jag är en tandläkarhårding. Jag har varit hos tandläkaren många gånger. Dragit ut tänder och haft tandställning. Kört de flesta borrningar utan bedövning, men det här är mitt absolut värsta tandläkarminne. I flera veckor efteråt hade jag en öm krater i underkäken som var bråddjup som Etnas. Så den här gången siktar jag på att härda ut i det längsta för att undvika ännu en operation.

I helgen flyr vi snön i Västsverige och kör till Skåne. För att möta våren, det är vår förhoppning. Orienteringspremiär i Åhus kombineras med besök hos våra goda vänner Emil och Ängan i Huaröd. Och så Vasaloppet på TV. En riktig höjdare.

Till top