Stonehill food fair

Allmänt / Permalink / 0

Träningen avklarad, 5,8 km kontrollplockning på ett snötäckt Botered. Öppen fin terräng med berghällar, en del mossar och glest växande furor. Mossarna våta och betydligt kallare än i Bangalore och naturligtvis en felmätt bana. Kunde tydligt känna i mina ben att banan snarare var 15,8 km.
Men fy helsike vilken njutning det är att få springa i skogen igen. Inte en galen skällande hund så lång ögat når och jag överraskas av, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur fantastiskt kul det är att leta sig fram med hjälp av kartan. Det är en av livets stora gåtor, att inte alla är orienterare. Folk begriper inte vad de går miste om, det är ett som är säkert.

Att orientera är lite som att cykla, har man en gång lärt sig tekniken så kan man det. Sen handlar det bara om att hålla rätt fart i skogen så man hinner med på kartan. Precis som när du cyklar. Kör du för fort in i en serpentinsväng i Alperna så kör du av vägen, även om du kan cykla.

Björn sprang på bra i skogen och blev knappt spurtslagen i täten på den 9,5 km långa banan av norske landslagskandidaten Vetle Ruud Bråten. Skönt för Björn att kunna springa igen efter skadan i foten.

I Bangalore arrangerades det food fair på Stonehill International School. Elever och föräldrar bjöd på mat, fika och traditioner från sina respektive hemländer.

Matilda med kompisar jobbar hårt i den svenska montern
 

Inger och Matilda höll sig med svenskgänget och bjöd på kärleksmums som Inger hade bakat. Bland kanelbullar, chokladbollar och annat svenskt smaskens stod sig kärleksmumsen bra i konkurrensen och tog snabbt slut.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina har tack och lov inte nått Bangalore ännu, så här gjorde länderna gemensam sak och samarbetade. Det är som vanligt, på ledningsnivå är länderna oense men när man kommer till folket och vardagslivet så är det sällan några problem.

Vädret i Bangalore var som vanligt fantastiskt, vilket jag hur jag än tänjer på sanningen inte kan påstå att det är i Vänersborg. Kring nollan, lite blötsnö i luften och ett tunt snötäcke på marken. Det är definitivt inget jag kommer att sakna när jag åker tillbaka till Indien på måndag morgon.

Matilda och Elsa strålar ikapp

Slutspurten på Sverigeresan

Allmänt / Permalink / 0
 
En hektisk vecka går mot sitt slut. Många möten och intensivt arbete, det gäller att hinna med så mycket som möjligt på den korta tid jag är hemma i Sverige.
Har även hunnit med lite annat. Såg till exempel IFK Vänersborg förlora mot Västerås med 6-7 i bandyns elitserie. Domarskandal, dålig is och en massa otur enligt läktarexperterna runtomkring mig.
Det enda jag kan hålla med dem om är att Magnus Joneby troligen är Sveriges gnälligaste bandyspelare. Att inte domarna tar på hörselskydd när VSK spelar är en gåta.
Björn, Line och Moa har kommit hem över helgen och det känns bra att få träffa dem innan jag åker tillbaka till Bangalore. Nästa gång jag ser dem är troligen i början av juni.
Idag väntar orienteringsträning i snötäckt terräng tillsammans med IFK Göteborg som har träningsdag här i Vänersborg. Två pass för de rastlösa och ett för mig. Någon måste åka hem och ta emot mina föräldrar som kommer på snabbvisit. Jag var inte särskilt svårövertalad att ta på mig det uppdraget. 

En gnistrande västsvensk vinterdag

Allmänt / Permalink / 0

För att prata klarspråk – hur fan står ni ut?
Ännu en dag med ett par grader varmt och spöregn, så där retligt precis över nollan så det kommer som regn istället för snö. En vanlig gnistrande västsvensk vinterdag med andra ord, fast det är möjligt att det faktiskt inte blåser riktigt så mycket som det brukar göra.

Egentligen bor man precis på den breddgrad där man inte borde. Några timmar söderut och man kan njuta av Österlens vidder och fina cykelrundor. Och så kan man snika in och få sig ett skrovmål och en Bitburger hos Huaröds bäste gourmetkock.
Eller så flyttar man några timmar norrut och bosätter sig i en faluröd timmerstuga, skidåkning i världsklass och landets vackraste sommarbygd runt Siljan.

Eller så bosätter man sig i t ex Indien. Inger rapporterade som vanligt solsken från en klarblå himmel och temperatur runt 30 grader. Yoga, poolen, tennislektion och träning på gymmet. Som ni hör mycket som ska hinnas med och vi får hoppas att Inger inte bränner ut sig så stressigt som det är på dagarna.

Efter några dagar i det här bedrövliga vädret och mörkret känns det faktisk bra att blicka mot återresan. Nästan så jag glömt den där nödvändiga och långrandiga flygturen.

För ett par år sedan fick jag förmånen att bli inbjuden till en fantastisk cykelupplevelse. Vi var ett gäng som cyklade från Kristianstad till Venedig, med följebil som körde all packning. Vi kunde leka proffscyklister med full uppbackning och livet lekte.

Nu ska samma gäng göra en ny cykeltur, från Atlantens Bordeaux till Medelhavets Montpellier, sex dagar genom några av världens mest kända vindistrikt och på små slingrande vägar genom ett andlöst vackert Massif Central.

Den här gången får jag tacka nej eftersom jag inte kan få ihop det rent logistiskt från Indien och med ledighet från jobbet. Inger får istället ta ansvar för familjerepresentationen.
Det känns inte ett dugg jobbigt att inte vara med själv. Blir säkert skitdåligt väder. Och Kiruna-Lasses alla punkteringar på undermåliga små landsvägar. Dyra äckliga franska viner, sunkiga landsortshotell och Hasse som ska visa sig på styva linan och dra upp tempot hela tiden så alla stupar i säng av utmattning på kvällen. Emils urtvättade Oncetröja och urskåningen Christers tjat om blauu gaundouler pau Helgeu äåuuå. Och Kringstad som tvingar alla att stanna och svepa en liter Cola var femte kilometer. Nä, fy fasen vad skönt att slippa. Det där kan de ha för sig själva.

Istället kan jag sätta mig på altanen, vila ögonen på blomsterprakten och njuta av en kall Kingfisher.

 
Till top