Varning för dengue!

Allmänt / Permalink / 0

I fredags kväll mötte jag den danska familjen Kronhov i affären. Jag fick frågan om vad som väntade i helgen och eftersom vi inte hade några planer alls så sa jag det. Men det skulle ändra sig snabbt. Jag hann inte mer än hem så frågade Karin och Roger via sms om vi ville hänga med till mikrobryggeriet på Biere Street för att käka och ta ett par öl på lördag kväll. Det är alltid trevligt att hänga med familjen Callin så naturligtvis ville vi det.
Matilda var hos Elsa och kom inte hem förrän vid tiotiden. Med sig hade hon samma fråga, ville vi följa med familjen Borg till Biere street på lördag kväll? Två flugor i en smäll, så naturligtvis.
Men nu började det köra ihop sig för dessutom hade Emilia, den äldsta dottern i familjen Kronhov och jämnårig med Matilda, ringt till henne under kvällen och bjudit in oss till middag. På lördag kväll naturligtvis. Från att ha haft en blank lördagskväll blev vi hastigt populärast i hela Palm Meadows. Det tog verkligen emot att behöva säga nej till Kronhovs, men eftersom vi redan tackat ja till Biere street fick det ändå bli så. Jag hoppas vi får en ny chans.

Inte lika populära som mig och Matilda är de randiga myggorna som sprider denguefeber. Just nu härjar ett utbrott av den fruktade sjukdomen i Palm Meadows och ovanligt många är drabbade. Utbrottet är oväntat då antalet myggor inte upplevts så farligt som det kan vara. Det brukar bli värre längre framåt hösten, till föga tröst för de som insjuknat. Bland annat har tre personer i den nyligen hitflyttade svenska familjen som jag nämnt i tidigare inlägg smittats och tre av dem ligger inlagda på sjukhus. En oerhört tråkig och oturlig start på deras indiska äventyr.
När man flyttar hit är det med en blandning av nyfikenhet, förväntansfull spänning och en gnutta ängslan över alla för oss svenskar ovanliga sjukdomar som kan angripa en. Efter hand inser man att risken att drabbas av något oönskat kanske inte är så stor, men är oturen framme så kan det ske. Att råka ut för ett sådant trauma som drabbat den här familjen, bara några veckor efter flytten, skulle nog få vem som helst att ställa sig frågan om det var rätt beslut att flytta till Indien.
Nu har jag fullt sjå med att övertyga Matilda om att bära långa byxor och långärmat trots värmen och att vara extra noga med myggsprayen.  

Nu till betydligt roligare saker. Idag fick jag möjlighet att hänga med MTB-gänget på en tur. De kör en lång runda både lördag och söndag morgon, men eftersom jag inte tog med min cykel från Sverige har jag inte kunnat vara med. Jag valde mellan att ta med golfklubbor eller cykel när jag flyttade hit och med tanke på att det bara blivit två golfrundor så här långt valde jag uppenbarligen fel. Det är kul att spela golf, men banorna ligger långt bort och det komplicerar en aning med all transporttid. Särskilt nu när jag är själv här med Matilda.

Det var Örjan som var hygglig och lånade ut en av sina cyklar. Både han och Mattias köpte nya fina heldämpade cyklar när de var hemma i Sverige på semestern och jag fick låna Örjans vilande och väl intrampade Nishiki.
Örjan är betydligt kortare än jag och cykeln var i minsta laget. Jag höjde sadeln så högt det gick och lite till, men jag hade behövt ytterligare cirka fem centimeter för att sitta bekvämt. I längden blev det obekvämt att inte kunna sträcka ut benen och sadelstolpen flexade betänkligt. Ibland kändes det som jag cyklade sittandes i en gungstol. Avståndet mellan styre och sadel var också för kort och trots att jag flyttade bak sadeln så långt det gick satt jag upprätt som på en köksstol. Trots detta var jag väldigt tacksam för Örjans generösa erbjudande för det var riktigt kul och bra cykling. Många små fina stigar och mindre vägar. Dessutom en befrielse att få lämna stadsmiljön för ett par timmar. Det är något helt annat att komma ut på landsbygden och se grönskande odlingar och små primitiva byar, där både barn och vuxna vinkar och ropar glatt när de ser detta exotiska inslag. Jag har nog aldrig haft så många fans som under den här rundan.
När vi stannade till för en kort drickapaus samlades nyfikna barn runt oss. De beundrade nog cyklarna mer än oss. Cyklar som kostar motsvarande två årslöner för majoriteten av den indiska befolkningen. Helt perverst egentligen.

Örjan i samspråk med sina nyfunna indiska vänner. Bakom honom skymtar Lei, som något senare blev Bangalore-mästare i mjölksyra och fick vända hemåt på egen hand.
 

Det enda negativa var som vanligt alla dessa hysteriska hundar som mopsade upp sig när vi passerade. Vissa orkade knappt höja på ögonlocken där de låg och dåsade i solgasset, medan andra skällde bindgalet och satte efter i full galopp. Innan jag åkte till Indien identifierade jag mig som hundmänniska, men den uppfattningen har reviderats en aning. Jag förstår inte hur indierna står ut med alla dessa lösspringande hundar. En rejäl avskjutning av beståndet skulle göra gott.

En annan sak att vara försiktig med är trafiken. I en kurva på en liten grusväg fick jag plötsligt möte av en vespa med två vuxna karlar på. Jag tvärbromsade och vek så långt till vänster som möjligt, vilket inte var tillräckligt. Föraren körde mitt i vägen och med en vuxen man på bönpallen var det omöjligt att både stanna och svänga undan så snabbt som behövdes, vilket resulterade i att han körde rakt in i mig. Jag for i backen, men klarade mig från värre skador än ett par blödande revor på vaden och ett ömmande knä. Tur för indierna som tack vare det undslapp min behandling och fick behålla livet.

På hemmaplan deltog Björn och Line i de danska mästerskapen i orientering på medeldistans. Björn gjorde ett förnämligt lopp och kan numera titulera sig dansk mästare. Grattis till det!
Line gjorde också en fullt godkänd insats och slutade sjua i sin klass. Det var väldigt tätt mellan tjejerna och med tanke på att hon har två år kvar i klassen var det en bra prestation.
Inger har fortfarande ont i sitt knä och fick nöja sig med att vara stolt och påhejande mor.

Lakshmi - kvinnornas föredöme

Allmänt / Permalink / 0

Vi vaknar till ett strilande regn vilket är mycket ovanligt och för första gången på våra nio månader i Bangalore skyddar vi oss under ett paraply när vi går till skolbussen.
Jag gillar att springa i regn och min morgonlöpning blir ett ovanligt behagligt himmelrike, men av någon anledning får asfalten alltid en snorhal hinna när den blir våt och jag får ta det försiktigt i de tvära kurvorna. Jag förbannar att jag inte kan ta tillfället i akt och springa en längre tur, men plikten kallar så det finns inte tid för mer än tre extra minuter i det redan pressade schemat.

När det är dags att åka till jobbet har regnet redan upphört. Vädret är ur led även i Indien och det pratas en hel del om växthuseffekten. Det vanliga under regnperioden är att dagen börjar klar och solig, men framåt eftermiddagen samlas molnen och var och varannan dag kommer det en regnskur som varar någon timme.
Jag var klar i tid och satte mig utanför huset och väntade på Babu för att åka till jobbet, men han dök inte upp vid avtalad tid. Inte alls ovanligt, men när det gått tio minuter över tiden började jag bli irriterad och ringde för att höra var han var. Inget svar. Jag skickade ett sms och fortsatte ringa med cirka fem minuters mellanrum, men förgäves. Slutligen svarade Babus hustru och det visade sig att Babu var på sjukhus. Det behöver inte vara allvarligt för i Indien går man till doktorn redan första dagen man blir sjuk, om det så bara är magsjuka, feber eller ont i halsen. Och det kanske måste vara så när de symtomen kan vara denguefeber eller malaria likaväl som en harmlös förkylning. Oavsett vad det handlar om är det inte en orimlig förväntan att Babu meddelar sin frånvaro med ett enkelt sms så att jag kan arrangera en annan transport till arbetet. Jag har sagt det tidigare och det tål att upprepas. Att ha tjänstefolk är tacksamt, men de är alltför ofta energitjuvar och en källa till irritation. Särskilt när det krånglar med chauffören eftersom man är så beroende av honom.

Indien är festivalernas Mekka och så gott som varje vecka finns minst ett par tillfällen att hedra och fira något, vilket många också gör. En del högtider gäller hela landet, medan andra är mer regionala eller lokala. Den här veckan är inget undantag och under fredagen firas gudinnan Lakshmi, den store guden Vishnus älskade maka. Lakshmi är välståndets och rikedomens gudinna och en av de mest omtyckta. Många kvinnor ser henne som något av en husgudinna och hon är ofta avbildad i de små bönerum som finns i varje hinduiskt hem.
Vi har också ett bönerum i vårt hus, men det fungerar för tillfället som förvaringsrum för våra resväskor och andliga tecken eller avbilder lyser helt med sin frånvaro. Det lilla utrymmet är perfekt anpassat för resväskförvaring, men hade vi varit hinduer skulle det med all säkerhet sättas på karmans minuskonto.

Lakshmi återges ofta stående eller sittande på en lotusblomma, Indiens vackra och säregna nationalblomma som symboliserar renhet, fruktbarhet och andlig makt. Hon är oftast klädd i rött med inslag av guld, där det röda symboliserar aktivitet och styrka medan guldet symboliserar välstånd och rikedom.
Hon ses som förebilden för hur en sann och rättrogen hinduisk hustru ska vara. Kvinnan ska vara lydig mot sin make, visa tillgivenhet och tillfredställa mannens olika behov. Det låter som en fin förebild, men jag misstänker tyvärr att Lakshmi kan få svårt att slå igenom i våra mer jämställda trakter.

 
Den 29 augusti kommer nästa högtid. Den är inte av religiös art utan mer en familjär händelse. Då hedrar systrarna sina bröder genom att binda en symbolisk prydnad runt sin ena handled. Bröderna återgäldar med gåvor och löften till sina systrar att alltid skydda dem och finnas som stöd när de råkar ut för problem.
Traditionen är en gammal sedvänja från de otaliga historiska krig som Indien varit inblandad i. När soldaterna gav sig ut i strid satte systrarna på sig armbanden som sades skydda mot onda krafter och brodern fick lova att komma hem igen. De tog nämligen inte av armbanden förrän han kom tillbaka, vilket innebar att många fick behålla dem på livet ut.

I Kerala infaller även Onam just den här veckan och det är den viktigaste högtiden under året i den delstaten. Det är en skördefest som firas under flera dagar med olika aktiviteter och festmåltider, vilket lockar tusentals besökare från när och fjärran. Här finns en länk att klicka på för den som är intresserad av att se hur det kan se ut. Onam i Kerala

För mig och Matilda väntar inget firande. Fredagkvällen och helgen är utan planerade aktiviteter och blir sannolikt lugn. Kanske blir det ett besök till närliggande Lake View farm så Matilda och kompisen Elsa får fixa till naglarna på skönhetssalongen där, en av deras favoritsysselsättningar här i Bangalore.

Trötter

Allmänt / Permalink / 0
 
Titta vilken trött liten krabat som tog sig en tupplur på vår gata i morse. Det är svårt att få en uppfattning om storlek på bilden, men ca 20 cm plus svans gissningsvis. En liten pluttrådis med indiska mått mätt.
Till top