Gröna maskar

Allmänt / Permalink / 0

Söndag förmiddag den 31 maj. Grattis till alla svenska mammor på mors dag.
För oss i Bangalore är det ännu en helg utan större buller och bång. Fredagskvällens avskedsfest för familjen Thulin var trevlig och lagom vild för oss som var kloka nog att åka hem i tid. Jag har förstått att det var vissa som körde ända in i kaklet och det var nog en del trötta miner under lördagen.

Lördagen inledde jag och Matilda vid poolen. Klockan elva skulle Matilda på dansträning, men knappt en timme innan det var dags så kom det ett meddelande på WhatsApp från danslärararen att det var inställt. Han skulle på ett möte vid sina barn skola, som om det var något som dök upp bara så där en timme innan. Men det är typiskt indier. Ingen framförhållning och ingen respekt för att familjer kanske planerat dagen efter när barnen ska på danslektion.

Nu fick vi lite tid över och då passade vi på att åka till en klädbutik för barn som heter Lili & Lala. Det är en svensk expattjej som heter Alexandra och som startat upp sitt eget projekt. Hon importerar pimabomull, som tydligen ska vara VM-klass i bomull, och sen designar hon både tyger och kläder själv samt syr upp dem hos olika firmor i Bangalore. Nu hade hon bjudit in till en vernissage med anledning av att hon även startat en Web Shop.

Alexandra längst till höger på bilden
 

Butiken ligger på Biere Street och är en liten mysig lokal som är ljus och välkomnande. Som av en händelse är det granne med microbryggeriet, så medan mor och dotter shoppar kan far gå och få sig en pint eller två. En oslagbar helhetslösning som tar hänsyn till hela familjens intressen.  
Kläderna är jättefina, lite mer åt det gulliga hållet än vad vår stora tjej Matilda plötsligt identifierar sig med. Sen ett år tillbaka är det slut med rosa Hello Kitty-grejer och nu ska det vara coolt och snyggt.  Lili & Lala kläderna är dyra för att vara i Indien, men inte värre än att gå till vilken Lindex eller HM som helst där hemma. Och då får man alltså Alexandra-designade grejer av Pima-bomull, från de allra bästa fälten och inte någon skitbomull från fält inklämda mellan industriområden och soptippar.
Matilda hittade en fjärilsmönstrad T-shirt och en jättefin blus som hon slog till på. Dagen till ära var det lite rabatt också så det var två riktigt bra och prisvärda köp.

På eftermiddagen drog Matilda vidare till Elsas kalas. Och det kan man kalla kalas för nu klockan två dagen efter har hon fortfarande inte kommit hem.
Utan Matilda i huset blev det en lugn och stilla lördagskväll för mig. Det blev så långtråkigt att jag fick leta upp något på Youtube att förströ tiden med. Det blev Isprinsessan, en film baserad på Camilla Läckbergs bok och då kanske ni förstår hur tråkigt jag hade.
Det blev tidig sänggång och redan klockan 05:30 vaknade jag pigg som en nötkärna. Före sju stack jag ut och sprang, men nu är det så varmt att det är olidligt redan vid den tiden. Så jag sprang tillbaka och fortsatte på löpbandet istället. I gymmet är det 19 grader och när man kommer från värmen utifrån känns det som en norrbottnisk vinterdag.

Det mest dramatiska som hände under lördagen var när jag petade på en liten malplacerad stelnad klump av lera som plötsligt satt i ett hörn ovanför vår ytterdörr. Jag har lagt märke till den och undrat hur den har hamnat där, men inte gjort något åt det. Förrän igår då jag fick för mig att peta bort den med dörrnyckeln. Den visade sig vara ihålig och ut myllrade ett antal illgröna maskar. De var snarlika de där maskarna som de minsta  barnen åker på Liseberg, men utan leenden och rejält nedskalade. Lerklumpen var alltså ett bo och det förundrar mig att några kryp har lyckats bygga hela det där. Och på så kort tid. Jag har ingen aning om vad det skulle bli av de där små äcklen när de vuxit färdigt och något säger mig att jag inte vill veta det heller.

 

Full fart mot helgen

Allmänt / Permalink / 1

Torsdag 28 maj och ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Idag kom det några droppar regn och det märks direkt på temperaturen. Inte mer än 29 grader och nu när vi blivit riktigt integrerade indier så kändes det nästan svalkande.

Matilda hade fullt upp hela kvällen med att välja kläder inför fredagens ”Spirit day” på Stonehill. Det är en temadag för att uppmärksamma och diskutera idéer som höjer stämningen ytterligare på skolan. Stonehill är bra på att göra det där lilla extra och få eleverna att känna sig betydelsefulla. De har en förening med egna profilkläder som eleverna representerar så fort det är tävlingar eller sammankomster med andra skolor. Den heter Stonehill Tigers och eleverna är mäkta stolta över att vara en äkta tiger.

Ett av inslagen under ”Spirit day” är att ha kläderna bak-och-fram och den här dagen behöver man inte bära sina skoluniformer. Jag kände mig tveksam till hela idén då det verkade innebära att ha kläder som det inte märks om de är på rätta hållet eller bak-och-fram, i alla fall om man ska gå efter vad Matilda plockade fram för alternativ. Om det syntes att det var bak-och-fram så var det pinsamt och mina argument föll platt till marken eftersom jag var korkad och inte fattade något som helst som vanligt.

Till slut blev det en tröja där dragkedjan hamnade fram istället för bak, men för en som inte vet att dragkedjan ska vara bak så såg det ut som vilken tröja som helst. Jag konstaterar bara att envisa tjejer har vi gott om i vår familj.

Den här helgen har vi en del inbokade grejer. Fredag kväll ska jag till Marriott Hotel på avskedsfest för familjen Thulin, en av de svenska veteranfamiljerna i Palm Meadows. De har varit i Bangalore i cirka fyra år för Scanias räkning, men flyttar nu hem till Stockholm igen. En omställning som inte är alldeles enkel för de flesta som flyttar hem efter så lång tid. Förutom familjen Thulin så kommer vi att sakna perioderna då vi fått passa deras lilla hund Indie.
Det är en vuxenfest, hemma i Köping kallades såna fester för spritfester, så Matilda går hem till Frida och har tjejkväll istället.

På lördag har Matilda först danslektion på ”clubben” och därefter är det födelsedagskalas för Elsa som fyller elva år om ett par dagar. Då kan jag passa på att träna ett längre pass och även börja förbereda packningen inför resan till Sverige i slutet av nästa vecka. Det gäller att redan börja tänka på vad vi vill ta med hem till Sverige när Indienvistelsen är över och som kan undvaras redan nu. Och så ta med sig lite av dessa grejer varje gång vi åker till Sverige. För att få med sig allt vid den sista hemresan är en omöjlighet. Om vi inte hyr ett eget flygplan vill säga, men det har vi inte tänkt. Något i mitt bakhuvud säger att det nog kan vara ganska dyrt.

Nu är det äntligen definitivt och officiellt på det danska orienteringsförbundets hemsida att Björn ska springa junior-VM i Norge i början av juli. Det blir en häftig upplevelse för honom att göra landslagsdebut och att springa ett junior-VM blir ett minne för livet. Med facit på hand kanske han skulle ha tagit beslutet att representera Danmark redan för ett par år sedan. Då hade han sannolikt redan varit på flera juniorlandslagsaktiviteter. Det lustiga är att när han väl tog beslutet att representera Danmark lossnade det rejält, och han gjorde plötsligt resultat som högst troligt räckt för att bli uttagen även i den svenska truppen. Eller kanske just därför? Det kanske gjorde att han kunde springa mer avslappnat, utan tankar och press på att göra resultat för att kvalificera sig.

Nu får det bli ändrade semesterplaner för jag och Line vill gärna vara på plats och se när Björn springer. Det innebär några dagars tidigare hemresa till semestern, men i gengäld även några dagars tidigare nerresa till Bangalore igen. Jag ska kontakta min ovärderliga resesupport Catharina och reda ut det under fredagen.
För Inger är det tyvärr otänkbart att hänga med till Norge efter alla ledigheter och det får bli jobb hemma i Vänersborg istället. Semestern får hon spara så vi får med henne till Borås och O-ringens 5-dagars senare i sommar.

Vi avslutar med lite kuriosa.

 Björn, Jens Rönnols och Emil Granqvist på pallen vid Swedish League 2015, men det var inte första gången de stod på samma prispall.
 
Samma killar på prispallen fem år tidigare vid USM 2010.
 

Hästen Kanthaka

Allmänt / Permalink / 0
Den ihärdiga värmeböljan i Indien skördar människoliv och det kanske inte är konstigt att gamla och svaga människor tuppar av när det är temperaturer upp mot ofattbara 50 grader. För en svensk som flämtar och klagar på värmen när det närmar sig 30 är det helt obegripligt att det kan bli så varmt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi bor i Bangalore, för här blir det sällan mer än dryga 35. Och då tycker jag det börjar bli outhärdligt att göra något mer ansträngande än att bara ligga vid poolen eller hålla sig inomhus i A/C tempererade rum.
 
Värmen verkar dock inte bekomma den gemene indiern på gatan i någon större utsträckning. Personalen som sköter trädgårdar och håller gatorna rena i Palm Meadows jobbar oförtrutet vidare, i saris plus tilldelade arbetskläder som skyddande överdrag. Jag förstår inte hur de överlever. Men det gör de och när arbetsdagen är slut ser man dem myllra ut mot Palm Meadows ”gate” mot familj och hem som ofta består av ett spartanskt litet hus utan el, toa eller rinnande vatten. Ofta har de samlat på sig trädgårdsavfall, kvistar och grenar som de bär hem på huvudet för att elda med till matlagning och att värma vatten för tvagning och tvätt.
 
 
Vi har inte en aning om hur bortskämda vi är som har allt sådant serverat på silverfat, en självklarhet som vi inte ens reflekterar över. När solen steker hela dagen måste det dessutom kännas som att krypa in i en ugn och lägga sig på kvällen, när husen oftast är helt oisolerade och bara har ett enkelt korrigerat plåttak. Stora delar av året blir det svalare på natten, men nu är det aldrig under 30 någon tid på dygnet och det är omöjligt att föreställa sig hur varmt det måste vara i de små oventilerade skjulen.
 
Häromdagen läste jag i en artikel att hälften av världens fattiga lever i Indien, en siffra som är helt omöjlig att ta till sig. Enligt artikeln lever knappt 500 miljoner människor på en dollar eller mindre om dagen i det här landet och när de går upp på morgonen finns inga långsiktigare planer än att skrapa ihop tillräckligt med rupier för att familjen ska överleva ännu en dag.
Ändå är jag kluven till att ge bistånd till Indien. Det finns hur mycket pengar som helst i det här landet, men det är några få förunnat att äga dem. Så länge det är minimal skatt för de rika och ett genomkorrumperat samhälle som sannolikt ser till att det mesta av biståndet hamnar i redan överfyllda fickor gör pengarna bättre nytta på annat håll. Enbart en bråkdel av våra biståndspengar når sannolikt ner till samhällets botten där de behövs som mest. Ett krav för att ge bistånd till Indien borde vara en kraftig neddragning av utgifterna till krigsmakten samt krafttag mot korruptionen inte minst inom den statliga administrationen.
 
Det här är inte frågor som är överst på den indiska agendan för tillfället. Nej, här har pressen viktigare saker att uppmärksamma. Premiärminister Modi har varit på statsbesök i Mongoliet och av sin mongoliske motsvarighet och värd fick han den mongoliska hästen Kanthaka i gåva. Problemet är att indiska lagar inte tillåter att varken ge bort eller ta emot djur i samband med statsbesök. En lag som kom till för några år sedan för att skydda djuren. I den här delen av världen är det vanligt att förära sina gäster ett djur, men historierna är många om elefanter, kameler och hästar som inte klarat klimatet i det nya hemlandet eller dukat under redan vid den långa och traumatiska transporten. Så när Modi åkte hem till Indien igen lämnades hästen kvar, men den inhemska kritiken är ändå hård eftersom han enligt lagen inte ens borde ha tagit emot hästen. Dessutom är Mongoliet och dess premiärminister förnärmade att gåvan inte uppskattades av Indien, vilket utlyst en liten diplomatisk kris mellan länderna.
Fattiga människor i överflöd, värmebölja i landet och störda diplomatiska förbindelser med grannländerna. Och som om det inte var nog nu även hästen Kanthaka på halsen, som ovetande om att han skapat en diplomatisk kris går och betar i sin ensamhet på den indiska ambassaden i Mongoliet. Det är inte alltid lätt att vara premiärminister i världens folkrikaste demokrati.
Till top