Ett halvår som indier

Allmänt / Permalink / 0

 

Torsdag 30 April. Idag är det exakt på dagen sex månader sedan vi flyttade till Indien. Tiden har verkligen gått fort och våra upplevelser har varit oräkneliga. Naturligtvis är det omöjligt att redogöra för dem alla på ett rättvist sätt via en blogg, men jag hoppas ändå det gett en liten hint om vad vi varit med om. Som vanligt är det nåt helt annat att uppleva det själv.
Sedan Inger åkte har Matilda och jag haft en liten släng av hemlängtan, tydligen ganska vanligt efter cirka ett halvår då nyhetens behag lagt sig. Naturligtvis har det också påverkats av att jag varit sjuk, det är alltid skönast att vara på hemmaplan när man är sjuk. Men framförallt saknar vi vår familj och vi ser mycket fram emot nästa besök i Sverige i början av juni.

För ett par veckor sedan berättade jag om en gemensam strejkdag som utlystes i hela Karnataka. Det blev små skärmytslingar till kravaller, men inte mer än så. Då sa Indien-veteranen David, med sina knappt sex år i landet, att det tar nog inte lång tid innan det kommer en till och då säkert ihop med någon helg så det ger en lämplig långledighet. Och mycket riktigt, idag är det dags igen. Igår började det gå rykten om kravaller och innan dagen var slut så gick det ut E-mail till alla våra anställda med varningar att ta sig till jobbet. Matildas skola har stängt och så är det även på de flesta arbetsplatser och i de flesta butiker, särskilt inne i centrum där det kan gå ganska vilt till. Den här gången har jag förstått att det är en landsomfattande strejk, fråga mig inte varför de protesterar. Det kan vara mot jordbävningen i Nepal eller mot att det regnat ovanligt mycket på slutet, skitsamma. I morgon är det ju 1 Maj som är en röd dag i Indien och vad passar då bättre än att leva rövare på gatorna dagen före så man får en riktig långhelg?

Igår var jag på ”Student lead conference” på Stonehill, att likna vid ett utvecklingssamtal. Upplägget var att Matilda själv guidade mig via ett antal stationer som speglade olika ämnen och projektarbeten. Hon fick beskriva syften med vad de gjort samt visa sina arbeten och resultat, lyfta upp och diskutera sina starka sidor samt vad hon behöver förbättra. Ett mycket intressant upplägg som verkligen uppmuntrade eleven till att vara aktiv, till skillnad mot ett traditionellt utvecklingssamtal där läraren håller i taktpinnen och eleven intar en mer passiv roll och svarar på de ställda frågorna.
Efter att ha passerat de fem olika stationerna, vilket tog knappt två timmar, så avslutade man med ett kvartssamtal med klassföreståndaren för att formulera personliga mål framåt. Det skulle vara ett ämnesorienterat mål samt ett mål kring det sociala samspelet.

Matilda valde att sätta ett mål kring att förbättra grammatik och stavning i engelska samt, ivrigt uppmuntrad av Miss Flo (lärarinnan), att utveckla sina egenskaper att ta en ledarroll i grupper. Det sistnämnda är så typiskt för Indien, att uppmuntra till utveckling av sina ledaregenskaper och att våga göra sig hörd.

På jobbet har jag genomfört ett stort antal anställningsintervjuer på slutet, samtliga har varit med indier. På frågan om deras långsiktiga ambitioner och mål har alla utom en uttryckt en vilja att bli chef. Det säger sig självt att det är en omöjlighet att uppfylla alla dessa chefsdrömmar, på ett företag måste man ha personal som utför arbetet också. Alla kan inte gå runt och leda och det är en utmaning i sig att hålla humöret och motivationen uppe för den majoritet som aldrig får sin dröm uppfylld. Och det kan vara nog så komplicerat då kanske hela familjens prestigefyllda förväntningar tynger deras axlar. Nu ska minsann frukterna skördas för den gigantiska investering som en civilingenjörsutbildning har varit för föräldrarna. Att då komma hem och berätta att det inte står Manager på visitkortet kan vara nog så problematiskt.

Igår försvann äntligen det nerblåsta trädet från vårt tak. En dag visade sig i själva verket betyda en vecka, inte så illa pinkat ändå för att vara Indien. Nu återstår bara besiktning av skadorna och reparation av det som behöver åtgärdas. De skulle visst komma redan idag… 

Det numera saligen hädangångna trädet var ett populärt tillhåll för en flock halsbandsparakiter.
 

Myrornas krig

Allmänt / Permalink / 1

När man bor i Indien får man räkna med att dela sin bostad med diverse andra hyresgäster. Myror inte minst. I början tyckte vi det var jobbigt och vi jagade dem hysteriskt. Vi klagade hos ”Pest Control-mannen” som var här och la ut gift. Då var det lugnt några veckor, sen var de tillbaka. Till slut gav vi upp och med tiden har vi blivit rätt vana att dela myrstack med dem. Dessutom började vi ifrågasätta hur hälsosamt det var för oss själva att ha giftet liggande i huset.

När jag säger myror så är det i själva verket fyra olika sorters myror. Det är de stora, betydligt större än de svenska skogsmyrorna, som man kan hitta lite varstans i huset. I perioder kan de mer eller mindre invadera oss.
Sen är det de röda mellanstora som ser ut som förväxta svenska pissmyror. De kommer lite då och då, men inte i så stora antal. Vi har de något mindre svartmyrorna som trivs utmärkt i badrummet på bottenvåningen och så har vi sist och faktiskt även minst, de mikroskopiskt små krabaterna som knappt går att se med blotta ögat. De tycker att vår diskbänk är rena paradiset och varje morgon myllrar de frenetiskt runt i hundratal i jakt på matrester. Då brukar jag göra ett svep med disktrasan, men någon timme senare har de skickat ut en ny division och vi är tillbaka till ruta ett.

Men som sagt, man vänjer sig och förlikar sig med situationen på ett helt annat sätt än hemma i Sverige. Där skulle vi inte acceptera några myrinvasioner överhuvudtaget.

Vi är ändå lyckligt lottade, peppar, peppar är det bäst att tillägga. Vi har till exempel bara hittat två kackerlackor i huset på de första sex månaderna. Ett mycket bra facit.
Vi har heller inte förärats några råttor inomhus, vilket flera av våra vänner här nere har drabbats av. Vår tidigare närmaste granne, de har flyttat vidare till Belgien nu, fick in en stor elak råtta i huset som anföll deras två-åriga dotter i sängen. Hon fick ett 20-tal bett över hela kroppen, men klarade sig som tur var utan allvarligare skador.

Skorpioner är också vanligt att man får in i huset, men även det har vi klarat oss ifrån. De har tydligen en förkärlek till att krypa in i skor, vilket resulterar i ett stick med gadden i tån när ägaren sticker in foten. Nu är det inga dödliga stick utan mer i nivå med ett getingstick eller ett huggormsbett.

Om vi i våra välbyggda hus i Palm Meadows ändå råkar ut för allt det jag nämnt, då kan jag bara föreställa mig hur det är för de indier som bor i enklare hus och ibland helt enkelt under en blå presenning. 

Det läskigaste man kan råka ut för inom Palm Meadows är nog kungskobrorna. De söker sig väldigt sällan in i husen, men kan hittas ihopringlade bakom en blomkruka på altanen eller i trädgården. Vi har inte sett någon kungskobra än, men David såg en för ett tag sedan som ringlade över gatan mitt på ljusa dagen.

Kungskobran är världens största giftorm och ett bett leder till döden i 70 % av fallen. De är tack och lov inte aggressiva utan hugger bara i självförsvar, trots det får de gärna hålla sig på behörigt avstånd för mig.

Annars lever livet sin gilla gång för den stympade indienfamiljen. Huset känns tomt sen Inger åkte och vi saknar henne så klart.

Jag och David gjorde ett intressant företagsbesök häromdagen. Vi besökte TCS (Tata Consultancy Services), ett jätteföretag som i sin tur ingår i den gigantiska Tata-koncernen. Bara i den byggnaden vi besökte arbetar 5 000 ingenjörer och i hela Bangalore finns sammanlagt ca 35 000 ingenjörer. Helt abnorma siffror.

Vi fick ta del av hur TCS utför ”manufacturing engineering” för den brittiska flygmotortillverkaren Rolls Royce räkning. Ett mycket lyckat samarbete där de var involverade både breddmässigt och på ett djup i verksamheten som överraskade oss. Det visar att allt går med rätt attityd och vilja och kostnadsbesparingarna för Rolls Royce är naturligtvis stora. Där har vi mycket att lära.

 

भालू

Allmänt / Permalink / 2

Överskriften betyder Björn på hindi och idag ska han få stå i centrum. Han fick äntligen till det på en riktigt stor och betydelsefull tävling. Som han har kämpat, varit frustrerad, besviken och ibland uppgiven. Många fina resultat har det blivit, men den där riktiga pricken över i har saknats. Till igår. Vid Swedish League i dalsländska Fengersfors lyckades han bärga segern i H 20 E. Särskilt kul också att Erik Andersson tog andraplatsen, en av Björns allra bästa kompisar och så gott som dagligt träningssällskap vid skolan i Eksjö.
Segermarginalen var fyra sekunder, vilket kan tyckas lite. Men som den gamle OL-legendaren PeO Bengtsson slagfärdigt påpekade i ett grattismail så menar Magnus Uggla att man kan hinna med mycket på fyra sekunder.

Matilda och jag satt nervöst framför datorn många hundra mil ifrån tävlingsplatsen och följde tävlingen ”Live” på nätet. Samtidigt som vi hade kontakt via WhatsApp med Inger som lika nervös satt framför datorn hemma i Vänersborg.
Tekniken är verkligen fantastisk. Samtidigt som Björn nådde mållinjen och stämplade ut i en liten bortglömd bruksort i Dalslands djupa skogar, så ploppade resultatet upp på en skärm på andra sidan jordklotet.

Vi här nere i Indien säger ett stort välförtjänt grattis till Björn. Vi är naturligtvis alltid stolta och glada för våra barn, nästan alltid i alla fall. Om de vinner en orienteringstävling eller inte är inte det som betyder mest i livet, men en dag som igår kan vi föräldrar ändå inte låta bli att sträcka lite extra på oss. Särskilt när vi vet hur mycket det betyder för Björn själv. Jag önskar bara att jag hade varit på plats och sett det.

I Bangalore hade jag och Matilda en återhämtningens dag. Matilda var trött efter ”sleep over” partyt och jag var hängig efter min magsjukdom och en orange lördagskväll. Vi chillade mest hemma i huset och på kvällen åkte vi till den italienska restaurangen Toscanos och åt middag.
Efter att ha pratat med Line och Inger via Facetime stupade vi i säng strax före niotiden.  

Fengersfors är en av många små och en gång levande bruksorter i Dalsland, så långt ifrån de levande och myllrande samhällena på den indiska landsbygden som man kan komma. Det finns en vemodig och nostalgisk fascination för alla dessa bortglömda orter från en svunnen industriepok, med bruksmiljöer och stolta byggnader som ger en liten aning om hur det en gång var när det blomstrade och glansen ännu inte flagnat. Här kan den som delar denna fascination läsa mer: Fengersfors bruk

                     
                      Foto: Peter Andersson
 
Till top