Om ingenting

Allmänt / Permalink / 0
 

En dag som passerade utan bestående intryck och hamnade i raden av alla andra dagar som i slutänden format själva livet. Ibland kommer sådana dagar när inget anmärkningsvärt händer. Minuterna och timmarna bara går och plötsligt är det kväll. Söndagen blev lite av en sådan dag och måndagen flöt också förbi utan några minnesvärda händelser.
Söndagen startade redan före sju tack vare att Mattias lurade hem mig tidigt från India Nights.
Matilda sov hemma hos Mattias familj och kom hemskuttande först vid elvatiden för att hämta badkläder och fortsatte fortfarande skuttande till poolen med Elsa och Märtha.
Jag var medbjuden på en golftävling ingående i en serie som svenskarna spelar och Alebys erbjöd sig vänligt nog att finnas till hands för Matilda under tiden jag var borta. Så för ovanlighetens skull väntade en golfrunda, blott den tredje sedan flytten till Bangalore för knappt ett år sedan.

Även om jag brukar hålla ihop spelet hyggligt trots att jag spelar alltför sällan så lyser ringrosten naturligtvis igenom. Speciellt i spelet runt och på greenerna, där känslan måste vara den rätta. Och känslan får man genom att spela regelbundet.  
I Indien ingår en caddy i greenfeen, som ändå bara är en tredjedel av en normal greenfee i Sverige. Jag får en kunnig caddy med förstånd på stil och finess, det förstår jag direkt när han berömmer min snart 30 år gamla läderbag. Oftast brukar folk skratta åt den och fråga om jag hittat den på loppis. Så klart förstår jag att de bara är avundsjuka.
Jag peggade upp på tee för första utslaget och gav mig själv några goda råd.
– Titta på bollen genom hela svingen, vrid upp som du ska, lugnt svingtempo och slå igenom slaget.
Trots alla kloka råd till mig själv blev det en drive som till och med var till vänster om Lenins politiska inriktning, och dessutom lite för lång så mitt inspel till greenen förhindrades av ett träd 25 meter framför mig. Jag låg mask som det heter på golfspråk. Det vara bara att knacka ut bollen i sidled och jag tappade i praktiken ett slag redan där.
På det tredje slaget missbedömde jag avståndet en aning och träffade en perfekt järnnia som gick alldeles för långt och borrade sig in i kanten på sandbunkern bakom greenen. Fel klubbval helt enkelt. Jag fick slå mig ur bunkern i sidled och ännu ett förlorat slag. Därefter en halvhygglig chip och en aningens missriktad putt innan jag äntligen lyckades få bollen i hål på sju slag, tre över par. Ingen vidare start, men jag kämpade mig in i spelet efterhand och varvade mestadels par och bogeys (ett över par) på de kommande hålen.
När vi närmade oss varvning efter nio hål mörknade det betänkligt vid horisonten och vi kunde se blixtar och höra muller på avstånd. Den här dagen åkte ovädret i en trimmad Ferrari och på ett ögonblick var det över oss. Vi hann inte ens fälla upp paraplyerna innan himlen öppnade sig och den ena blixten avlöste den andra. En öppen golfbana är inte den bästa platsen att befinna sig på då, men trots det ville de andra fortsätta. I Sverige är det inte tal om att spela när det åskar, men i Indien gäller inga regler. Här är allt på eget ansvar.
Jag hade inget paraply och var vid det här laget blötare än en hinderlöpare som ramlat i vattengraven. För första gången sen jag kom till Indien frös jag faktiskt och med tanke på att det ändå var cirka 25 grader tyder det på att jag blivit riktigt indiskt acklimatiserad vid det här laget.

Efter en liten paus under tak efter hål 10 så insåg vi att det här inte var något snabbt övergående regn- och åskväder så vi beslöt oss gemensamt för att avbryta rundan. Jag erkänner att jag var ganska pådrivande i den diskussionen och jag var inte särskilt ledsen över beslutet.
Det var den allt annat än spännande berättelsen om min tredje indiska golfrunda. Det återstår att se om det blir några fler.

Måndag och arbetsdag igen. Matilda åkte till skolan och jag till jobbet. Vi kom hem på sena eftermiddagen och efter kvällsmat och läxläsning var det dags att lägga sig. Så mycket mer minnesvärt finns inte att berätta om den dagen. En dag som passerade utan bestående intryck och hamnade i raden av alla andra dagar som i slutänden format själva livet.

India night

Allmänt / Permalink / 1

Den vinröda smått glittrande kurtan är på. Den når ända ner över knäna och liknar mest en klänning för män. En klänning som används även av riktiga män med svallande muskler, mustascher och slängande luggar och inte bara av halvmanliga tunnisar som jag. Pösbyxorna, sjalen och näbbdojorna färgmatchar och sist men inte minst Mysoreturbanen. Pricken över i och hur stilig som helst. Jag ser ut som en maharadja. Den mäktige maharadjan av Vänersborg kanske, redo att flytta in med allt mitt tjänstefolk i det gamla ståtliga riksbankspalatset nere vid hamnkanalen. Äntligen tar livet den vändning som jag så väl förtjänar. Äntligen! 

 Här ser ni maharadjan omgiven av några av sina bundsförvanter, Ulf, Örjan och Per.
 

”In my dreams”, som det heter. Glöm allt om överdådiga palats och fogligt tjänstefolk. India Night väntade och inget annat. Den årliga festen som arrangeras av Women Overseas Club, en sammanslutning för expatfruar med bland annat berömvärda välgörenhetsinitiativ på agendan. Och kaffedrickande möten på exklusiva Leela hotell. Det är viktigt med inspiration och välbefinnande för att få fram den där riktigt sprudlande kreativiteten.

Festen hölls på Mariott och många av svenskarna i Palm Meadows skulle dit. Men först var det uppvärmning och fördrink hos Ekbergs. Det ena paret efter det andra anlände, precis som jag uppklädda i eleganta indiska parningsdräkter. Klädkoden var ”Indian formal”, vad i helsike det nu är? Men alla hade gjort sitt bästa för att försöka leva upp till klädkoden, med sin alldeles speciella personliga tolkning och touch.
Kvinnorna var utan tvekan väldigt vackra i sina saris, medan vi män mest liknade maskeradbesökare. Det är liksom den stilen på den manliga indiska festdräkten. En sari känns tidlös och elegant, medan vi män mest känner oss fånigt utklädda och svettiga i våra alltför varma kurta-klänningar. Det blir inte bättre av att halka runt i näbbskor med en slät pannkakstunn lädersula. Som ett slags oslipade näbbskridskor.

    
Örjan och Agneta                                                          Ami och Peter
 

Festen var välarrangerad, men som ”singelman” kändes det aningen malplacerat. När man anlände togs det parfoton. Det blev aningen svårt när man var där själv och för att det inte skulle bli pinsamt för mig ställde Camilla förtjänstfullt upp vid min sida efter att först ha fotograferats tillsammans med sin man som lämpligt nog också heter Peter. Vid bordet var det dukat för jämna par och när jag slog mig ner vid ett av svenskborden blev det en plats över. Till förtret för flera par som kom och ville göra oss sällskap. Jag kände mig som lite av det femte hjulet och det var naturligtvis Ingers fel som övergett mig här nere. Dessutom hade det varit ett ypperligt tillfälle för henne att få användning för sin tjusiga turkosa sari ännu en gång. Men näe, nu prioriterade hon en tjejfest i Vänersborg istället. Maken till fräckhet va?

Men tiden var inte bortkastad på långa vägar. Jag fick en förnämlig plats vid bordet mellan Ami och Camilla, genomtrevliga tjejer bägge två. Maten var kanon och jag lyckades turligen undkomma alla auktioner av diverse saker som den brittiske auktionsförrättaren halvtvingade på gästerna. Brittisk svada och några av gästernas berusningsnivå gjorde att priserna sköt i höjden mer än de borde. Jag och mina bordsgrannar valde istället att lägga 500-1000 rupier vardera i insamlingsbössan på vårt bord och därmed hade vi dragit vårt strå till välgörenhetsstacken.

Redan innan sista tuggan av desserten hunnit lämna gommen för vidare äventyr i tarmsystemet drog discot igång. Här i Indien är svenskar inte nödbedda på samma sätt som när de är hemma i Sverige så dansgolvet fylldes snabbt med kurtor och färgglada saris som gungade i takt.
Jag hade fått skjuts av Mattias och Eleonor med deras chaufför på vägen dit och redan innan jag ens hunnit tänka på att dansa loss kom Mattias och meddelade att nu åker vi hem om du vill med. Jag blev lite överrumplad och innan jag ens förstod hur det gått till hade jag tydligen både tackat ja och hamnat i framsätet på bilen. Först då förstod jag att det inte var hela sällskapet som åkte hem, men då kändes det väl sent att ångra sig och springa in till festen igen. Naturligtvis borde jag stannat kvar och roat mig ett tag till, men att ha åkt hem tidigt från en fest är aldrig något man ångrar dagen efter. Inte heller den här gången när jag vaknade redan vid sju och var pigg som en nötkärna. Fast lite synd var det ändå för alla som inte fick se mina nya bollywoodinspirerade discomoves.

Vilken fot är min?

 

Jag vandrar i ett regn

Allmänt / Permalink / 0

Att offra getter och fira Abraham tog tydligen hårt på de indiska krafterna för idag utlystes det plötsligt till strejk och hallabalo på gatorna igen. Antagligen dunkade baksmällan i pannan så till den grad att de inte orkade pallra sig till jobben eller så kliade det helt enkelt nåt alldeles förfärligt i stenkastarmarna efter att det varit strejkfritt i några veckor.
Anledningen till missnöjet den här gången ska vara att invånarna i de vattenrika nordliga delarna av Karnataka inte vill leda tillräckligt med vatten till storstaden Bangalore längre söderut. De vill istället använda det till bevattning av sina risfält och grödor.
- Varför ska vi ge bort vattnet som vi behöver själva bara för att klantskallarna i Bangalore har förorenat sina egna sjöar?
Eftertankens kranka sanning, men även om kommentaren är befogad löser det inte det akut törstiga problemet och på sikt måste något drastiskt hända med miljöförstöringen i närområdet runt Bangalore. Även om det ploppar upp små miljöinitiativ här och där är det ändå på tok för lite. Energibrist, vattenbrist, avgasmättad luft och en infrastruktur som suger. Utmaningarna för de sittande delstatsregenterna är gigantiska. Undrar om de förstår det själva? Eller så kanske de förstår, men stoppar huvudet i sanden som strutsar och hoppas att problemen ska vara lösta av sig själva när de tittar upp igen. Det finns många tecken på att det är deras taktik.

Matilda och Norah gav sig av redan kl 08:30 till ridskolan vid Embassy, strax bortanför Stonehill. Det blir spännande att se om Balraj, deras chaufför, ska lyckas ta dem både dit och hem utan att strejkmobben sinkar dem. Men det ska nog gå bra. Balraj är en mästare på att smyga sig igenom trafikstockningar och andra hinder. Han kör inte alls på samma aggressiva sätt som Babu, men likväl tar han sig fram minst lika effektivt och snabbt. Babu skulle behöva övningsköra med Balraj för att lära sig köra lugnare och med mindre risktagande. Tror jag ska föreslå det. Jösses vad förnärmad Babu skulle bli, som tycker att Balraj kör som en avsomnad dinosaurie ungefär. Jag däremot ser inga problem i att åka med en avsomnad dinosaurie om det innebär att man slipper sitta med hjärtat i halsgropen och att Matildas mage inte behöver må som om hon åkt Helix på Liseberg femton gånger i rad. Jag ska säga det till rally-Babu.

Jag hade planerat att träna på gymmet efter flera dagar med löpning utan vila. Höger hälsena ömmade en aning och benen kändes slitna efter gårdagens tuffa benövningar, men när jag kom ut så regnade det. Ett sånt där stilla strilande och måttfullt sommarregn som är så skönt att springa i. En väldigt sällsynt typ av regn i Indien, för att det var där redan på morgonen och dessutom inte ett kort häftigt skyfall som brukar vara fallet. Det här tillfället måste tas tillvara tänkte flexibla jag, ändrade min plan på stående fot och bestämde mig för att ändå inleda med några kilometers löpning. Jag var inte mentalt förberedd för att möta hundmaffian utanför grindarna så det fick bli gata upp och gata ner innanför Pam Meadows skyddande murar.
Trots att klockan var närmare nio när jag gav mig iväg var det ovanligt svalt och behagligt att springa. Kanske inte mer än 25-26 grader. Jag kom att tänka på den gamla 70-talslåten ”Jag vandrar i ett regn” med Pugh Rogefeldt. Det var ungefär så jag kände mig när jag lunkade fram i stilla mak medan regndropparna behagligt rann nerför kroppen och skänkte lite svalka.

Efter knappt sju kilometer i sansat tempo avslutade jag med styrketräning och stretching på gymmet. En bra start på dagen och nu är jag väl förberedd för kvällens India Nights, där alla gäster är tjusigt uppklädda i indiska festkläder. En maskerad säger många föraktfullt, men jag är säker på att indierna skulle bli tokförnärmade om de visste att vi västerlänningar uttrycker oss så respektlöst om deras paraddräkter. Och jag vill absolut inte förnärma någon. Därför säger jag det bara till er, halvt viskande och i stort förtroende. Ikväll ska jag på maskerad.

Bröllopsmaskerad 
Till top