Välarrangerat

Allmänt / Permalink / 1

Sjätte gången gillt? Ja, kanske. En av killarna på kontoret kom tillbaka från ett två veckor långt besök hos sina föräldrar i andra änden av landet och han verkade hoppfull. Kanske är sökandet äntligen över? Det senaste året har hans föräldrar nämligen letat efter en lämplig gemål och vid fyra tillfällen har det gått så långt att de tilltänkta träffats och synat varandra, men det har inte lett till något bröllop. Ungefär som att köpa en bil. Det gör man sällan osett. Då åker man till bilhandlaren och kollar på bilen. Gillar man färgen, är den i bra skick och hur verkar den att köra? Går det att göra något på priset? I giftermålsfallet kan man dock inte räkna med att få göra en provtur.
En gång har han och den tilltänkta makan tyckt att det här verkar lovande och värt att satsa på, men den gången hittade inte föräldraparen någon kemi mellan sig och då är det kört. Att föräldrarna gillar varandra är viktigt. Nästan lika viktigt som att de blivande makarna tror sig kunna hitta kärleken.
Den andra gången gillade inte hans föräldrar tjejen och då är det ännu mer kört. Att föräldrarna accepterar den blivande makan är minst lika viktigt som att de som ska ingå äktenskap fattar tycke för varandra. Det är något som sonen har allra största förståelse för och accepterar utan att gnälla. Efter bröllopet är det nämligen vanligt att sonens föräldrar flyttar in hos paret och hur skulle det fungera om föräldrarna och svärdottern är som hund och katt?
Två av gångerna har det tilltänkta paret inte trott sig kunna hitta någon attraktion mellan sig och varit överens om att inte gå vidare, vilket åtminstone hans föräldrar respekterat. Killen har ibland en möjlighet att säga nej, inte lika ofta tjejen, men att indiska föräldrar är så hänsynstagande och lyhörda för sina barns önskan kring livspartner är sannerligen inte självklart.
Vid det femte tillfället var det en riktig pingla som han blev störtförälskad i vid första ögonkastet, men då visade det sig att hennes föräldrar hade förskönat sin samhällsstatus och sitt ursprung. Kastsystemet är förbjudet enligt lag i Indien sedan många år tillbaka, men det är på papperet. I praktiken lever det i alla högsta grad kvar och giftermål mellan olika kast är fortfarande ovanligt.

Indiska bröllop är maratonhistorier. Vid det femtioelfte kortet tillsammans med ytterligare några avlägsna släktingar är det svårt att frambringa ett leende.
 

Men nu verkar det alltså gå vägen. Paret kände att det nog skulle kunna tända till och föräldrarna hittade också rätt. Nu återstår bara en sak innan det blir bröllop. Att stjärntydare ger klartecken att himlakropparna står rätt för de unga tu. Om de inte gör det så är det bara att fortsätta jakten. Stjärnorna utmanar man inte i första taget och många bröllop ställs in på grund av att Karlavagnen och Tre vise män, eller vad astrologen nu tittar på, för tillfället befinner sig i disharmoni med varandra.

Till slut ett positivt besked som fick Matilda att jubla i högan sky. Stonehill har accepterat en reducerad skolavgift, mer i linje med den tid som återstår av terminen. Det betyder att Matilda kan gå färdigt terminen och vara med på avslutningen. Glädjen gick inte att ta miste på. Ingen skoltrötthet där inte.

En oönskad återuppståndelse

Allmänt / Permalink / 0

Efter en knapp veckas snörvlande var förkylningen betvingad och det var bara lite snuva kvar. Trodde jag, men det var dumt att ta ut segern i förskott för i natt gjorde den storstilad come back. Tuffa killförkylningar är envisa och inte att leka med. Om alla ni tjejer visste vad lyckligt lottade ni är som slipper dessa plågsamma trauman.
Jag kände redan framåt kvällen att det gick åt fel håll och jag hoppade i säng strax efter nio för att försöka sova bort det. Det gick sådär. Vid tretiden vaknade jag och kände att febern var tillbaka och att snuvan tagit ny fart. Näsan rann som det värsta Niagarafall och plötsligt utbröt en nysattack som måste vara aktuell för Guinness rekordbok. Minst tjugo nysningar i en obruten följd och jag var helt utpumpad när det äntligen släppte. Lite överraskande att förkylningen fick ny energi för under dagen kände jag mig närmast frisk, men kanske blev det för hårt med en golfrunda i solskenet plus inflyttningsfest hos familjen Aleby på kvällen.
Idag blir det en lugn kurerande söndag i TV-soffan. Utan TV eftersom vi sagt upp alla kanaler, så jag får hålla till godo med datorn och SVTPlay.
 Jag och Roger ägnade alltså förmiddagen åt golf på Clover green, den bana som ligger närmast Palm Meadows. Det betyder inte att det är nära för det tar ändå drygt en halvtimme att sig dit. Om trafikläget är bra vill säga, vilket det sällan är. Normalt är Clover green en ganska medelmåttig bana där bristen på bra bevattning gör att fairways vanligtvis är torr, hård och gräsfattig. Greenerna är däremot alltid i bra skick vilket betyder mycket. Det myckna regnandet har dock gjort att banan nu är i kanonskick. Utom åttonde hålet vill säga. Där surnade några lokala bönder till för några månader sedan på grund av en markägartvist och en morgon när banpersonalen kom till jobbet hade bönderna helt sonika tagit ut oxen under natten och plöjt upp greenen.
Efter att ha spelat några rundor den senaste månaden börjar bollträffen sitta något bättre, men spelet är fortfarande alltför ojämnt. Par (bra) och dubbelbogeys (inte bra) avlöser varandra. Även någon trippelbogey (verkligen inte bra) smyger sig in i scorekortet. Jag avslutade dock storstilat med par och birdie (mycket bra, fler av dem tack!).
Min egen hemmasnickrade svinganalys har konstaterat att min baksving är för flack och ibland stressad, vilket gör att svingplanet blir för lågt och tempot på tillbakavägen forcerat. Bollträffen blir därefter. Jag ska försöka åtgärda det, men då borde jag stå och träna på övningsfältet och jag vet redan att det inte kommer att bli av.

På kvällen var vi bjudna till familjen Aleby på inflyttningsfest. De flyttade hit i augusti, men det blev körigt i starten med denguefeber och annat så festen fick vänta. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge som det gamla välkända talesättet säger. Vi möttes av en generös och delikat buffé som till Matildas ohejdade glädje avslutades med hemmagjorda chokladbollar bakade på svenska råvaror. Chokladbollarna var menade till barnen, men Catrin var godhjärtad och smög till mig en liten boll. Kvällen räddad!
Alebys hus har en stor undervåning som lämpar sig bra för mingelkalas och det var nog tur det. Uppslutningen var nämligen bra och då inser man vad många svenskar det faktiskt bor i Palm Meadows.
Alltför tidigt kände jag att kroppen knorrade och då är vi tillbaka där det här inlägget började. Vid förkylningens återuppståndelse. Matilda skulle hem tidigare för ännu en översovning tillsammans med Emilia, den här gången i vårt hus, och jag hade lovat att följa henne hem för att därefter återvända till festen. Det var tanken, men när jag kom in i hemmets lugna vrå kände jag att det inte stod rätt till och att kroppen skulle må bättre av sängen än drinkar hos Alebys. Den taktiken hjälpte alltså föga och med facit på hand kunde jag lika gärna gått tillbaka och festat loss med de andra.

Nu laddar vi batterierna för en ny vecka, en fullmatad sådan. Det verkar ordna sig för Matilda med skolgång terminen ut och nu går hon in i sin näst sista vecka. I morgon är det dock studiedag på Stonehill och Matilda sover hos Märtha Aleby inatt. I morgon har de planerat shoppingdag på Phoenix Mall. Matilda ska köpa julklappar, men risken är nog överhängande att det bara blir en julklapp till henne själv inköpt på Zara.
Matilda är mestadels ute på vift och ibland undrar jag om hon redan flyttat hemifrån. Lite väl tidigt kan jag tycka, men i Indien är inget omöjligt.
På jobbet får vi besök från några svenska GKN-potentater och vi ska forma nästa års strategi för kontoret i Bangalore. Och sist men inte minst, i veckan kommer Inger tillbaka till Indien. Ett första steg mot en samlad familj igen.

Snart börjar Ingers lyxhustruliv igen.

 

OLA och aebleskiverne

Allmänt / Permalink / 0

Häromdagen tog jag en taxi hem från jobbet. Det finns många olika bolag i Bangalore, men de gånger jag åker taxi brukar jag välja OLA Cab. Inte för bekvämlighetens skull, för det handlar oftast om små sunkiga Tata-bilar som garanterat inte hade överlevt ett besök hos en nitisk tjänsteman från Svensk Bilprovning. Inte heller för säkerhetens skull, för det finns aldrig några säkerhetsbälten. Du kan även räkna med nedsuttna baksäten, ingen A/C och en fjädring som såg sina bästa dagar för cirka 10 000 mil sedan. Till det chaufförer som knappt kan säga hej och hej då på engelska. Då kanske ni förstår dilemmat med att förklara vart man ska? Jag brukar säga Whitefield, Ramagondanahalli på min bästa indienengelska och sen får man handgripligen visa vägen den sista kilometern.

Det finns två bra grejer med OLA Cab. Den ena är att det är billigt, även om det är nästan lika billigt med andra bolag. Den fjorton kilometer långa resan från kontoret till Palm Meadows kostar knappt 200 rupier, cirka tjugo kronor. Med tanke på att bensinpriset ligger runt sju-åtta kronor kan det inte bli många korvrupier över till chauffören när taxibolaget tagit sin andel.
Den andra bra grejen är hur du bokar. Indien är ett framstående IT-land och det kan man inte minst märka när man ska boka en taxi. Till OLA Cab kan du inte ringa och boka en körning. Du kan bara boka via deras app som du laddar ner i mobilen. När du kör igång appen kommer det upp en karta där du kan se alla OLA bilar som finns i närheten. Och det brukar vara en hel svärm som rör sig som små myror på skärmen. Nu får du en fråga om du vill åka direkt eller senare? Direkt så klart och då hoppar det vidare till nästa fråga. Åka själv eller dela resan med någon okänd som ska åt samma håll? Eftersom jag tycker mig ha råd med tjugo kronor har jag så här långt valt att åka själv. Och nu är bokningen färdig. Inom några sekunder får du ett bekräftande sms med biltyp, bilfärg, registreringsnummer, namn på föraren, hans mobilnummer och när han förväntas plocka upp dig. Det brukar sällan ta mer än några minuter innan det står en skrotbil framför dig redo att köra. Du behöver inte nämna var du ska hämtas upp för de ser var du befinner dig genom att spåra din mobil. Vill du åka från en annan än den du gjorde beställningen från får du ange det.
Vid det här laget har du förhoppningsvis lyckats förmedla vart du ska åka. Du kan aldrig vara riktigt säker, vare sig chauffören har förstått eller inte så brukar de börja köra vid det här stadiet. Åt rätt håll om du har tur. När resan startar kör chauffören igång taxametern. Inte en sån där vi har hemma, utan en i mobilen så klart. När resan är slut så har du summan i mobilen. Betala cash i handen och så är allt klart. Kvittot på resan har du i ett sms inom ett par sekunder. Smidigt som korvspad eller vad det nu heter. OLA Cab, lägg det på minnet!

Gröna rikshaw med gula tak finns det tusentals av, men de möter allt hårdare konkurrens från taxibilarna som är marginellt dyrare att åka med.
 

Helgen kom rusande emot oss i expressfart. Ännu en vecka avverkad. En vecka präglad av först ont i halsen som nu har övergått i riktig dundersnuva. Matilda har haft långa dagar på grund av att skolbussen varit tokförsenad på vägen hem. Efter allt regnande är gatorna sämre än ett uppkört endurospår på novemberkåsan och trafiksituationen är värre än någonsin.
Som vanligt har jag en lugn hemmafredagskväll i min ensamhet. Matilda har alltid något på gång. Efter skolan hoppade hon och hennes tre danska kompisar av i Ozon, en gated community ett par kilometer bort, där  en av tjejerna, Alberte, bor med sin familj. Där skulle de tjuvstarta på det danska adventsgodiset och det blev tydligen ett ordentligt smakande för hon har fortfarande inte kommit hem trots att klockan närmar sig nio. De har säkert ätit det högst överskattade danska julgodiset aebleskiver och jag är ganska säker på att Matilda inte heller upptäckt dess storhet.
Inatt är det planerat översovning hos en annan av dansktjejerna, Emilia, som också bor här i Palm Meadows. Så då passade jag på att boka in en golfrunda tidigt i morgon bitti med min trogne golfpartner Roger. Golf två helger i rad. När hände det senast? Jag kommer bli i kanonform!

Till top