En semestervecka i Borås

Allmänt / Permalink / 1

Har ni sett solen i Borås?
Nej, jag tänkte väl det, för det har inte vi heller. Borås är mer känt för ihållande regn än för soliga dagar och den gångna veckan var inget undantag. Men för att vara sanningsenlig så var inte vädret så illa som det skulle kunna ha varit. Det kom en del regn, men lyckligtvis kom det främst om nätterna och dagarna var faktiskt helt okej. Inte speciellt varma och molnen låg täta, men nederbörden höll sig för det mesta borta och det tackar vi för.

Men hur i hela fridens namn kan man komma på tanken att spendera en av sina dyrbara semesterveckor i Borås av alla ställen? För gemene man kan det tyckas korkat då staden knappast är känd som en attraktiv turistmagnet, men tillsammans med uppemot 15 000 andra orienterare var Borås ett självklart semestermål i år tack vare O-ringens 5-dagars som genomfördes den gångna veckan. Och trösten med svalt och molnigt väder var att det var riktigt behagligt att springa, men så klart blir allt runtomkring så mycket trevligare och enklare om vädret är fint.

Veckan har bjudit på det mesta och som vanligt på O-ringen varit intensiv och gått rasande fort. Det sociala livet är en stor del och vi har mött vänner från olika länder och platser i Sverige som vi kanske bara ser under själva O-ringenveckan varje år. Men även orienteraren Camilla som också bor i Bangalore och som liksom jag passade på att springa O-ringen under sin semester.
Vi bodde på den stora campingen i vår husvagn och när ni ser hur det såg ut så ruskar nog de flesta av er på huvudena. Men vi orienterare är inget bortskämt släkte och tro det eller ej, tältpinnarna tvingades ner i stenhögen och förtältet kom upp. Men visst, golvet i förtältet var inte det allra behagligaste att gå barfota på.

Lyxcamping i Borås
 

Björn, Line och Matilda såg vi närmast inte mer än när maten stod på bordet och när det var dags att krypa till kojs i vår husvagn. De hängde mest hos olika kompisar, förutom när det var fokus på tävlingarna. Och det skötte de med den äran i år. Line blev sjua i klassen D 18 Elit och Björn var inte mycket sämre med sin åttondeplats i klassen H 20 Elit. Två förnämliga prestationer i konkurrens med stora delar av världseliten i respektive klass. O-ringen lockar den internationella eliten och Line var till exempel bara slagen av tre svenskor och Björn hade bara två svenska killar före sig i resultatlistan.
Matilda skötte sig också jättebra med tanke på att hon inte rört en karta sedan förra hösten. Banorna var svåra och det var en bedrift av Matilda att ta sig runt dem så bra som hon gjorde. Hennes placering blev 50 av de cirka 120 tjejerna i klassen D 11.

             
Vi hann även med en del annat under veckan. Björn fyllde 20 år och förtältet invaderades av kompisar från Sverige, Danmark och Frankrike som ville fira honom. Eller var det kanske kladdkakan som lockade?

Jag och Björn var även och såg när Elfsborg slog ut Randers i kvalet till Europa League. Sveriges meste landslagsman Anders Svensson var med och spelade mittback med stor framgång. Men jag gissar att kalaskulan under den gula Elfsborgströjan inte fanns där under landslagskarriären. Det har synbarligen slunkit ner en och annan tacos sedan dess.

Nu laddar vi om för en snabbtur runt Sverige. På måndag åker vi till mina föräldrar i Köping och vidare till Stockholm dagen efter för ett besök på den danska ambassaden. Line ska skaffa sig ett danskt pass för att liksom Björn kunna representera Danmark vid kommande tävlingar. Sen fortsätter färden till Huaröd i Skåne där vi ska besöka Stefan och Ingrid eller som de heter i var mans mun, Emil och Ängan. Där står även Ingers racercykel och längtar hem sedan cykelturen i Frankrike i våras.

Nu återstår det två veckor på dagen tills Matilda och jag vänder tillbaka till Indien och det är klart det känns vemodigt att lämna allt här hemma, framförallt resten av familjen. Men en sak väger tungt till Indiens fördel. Den svenska sommaren har inte levererat under semestervistelsen och en av fördelarna med att bo i Bangalore är tveklöst vädret. Sol och 35 grader är betydligt behagligare än 12 grader med storm och spöregn som vi har i Vänersborg just nu. Tyvärr fick även vårt vackra träd på framsidan av huset nog av ruskvädret och när vi vaknade i morse låg halva trädet knäckt på marken.

Vive la France

Allmänt / Permalink / 0

– Förresten, det kommer fem fransmän och bor hos oss nästa vecka innan de åker vidare till O-ringen i Borås. Björn nämnde det liksom i förbigående när vi var i Norge på JWOC. Att ha barn bjuder på ständiga överraskningar.
Så nu är vi invaderade av franska landslagsorienterare. Det är väskor och träningskläder lite varstans och tvättmaskinen går i skift efter att de varit på resande fot med träning och tävling i ett par veckor. Det genererar nämligen en del smutstvätt.
Det är fem väldigt trevliga fransmän och eftersom de är duktiga på engelska är det inga problem att konversera med dem. Men det låter lite som barägaren Renée i den gamla kultserien ”Allå, allå emliga armén”.

Idag visade vi upp det finaste Vänersborg har att erbjuda. Nej, inte Skräcklan eller slussarna. Jag menar så klart Starkebo. Vi sprang den fina sommarbanan som är uthängd på den norra delen. Den rekommenderas starkt om ni inte redan varit ut på den. Enda nackdelen var valet av färg på snitselbanden. Guld och svart visade sig vara rena kamouflagefärgen och kontrollerna var väldigt svåra att se. De kunde lika gärna grävts ner eller varit gröna, det hade inte gjort någon större skillnad.

 Inför träning på Starkebo
 

Annars präglas dagarna av förberedelser inför O-ringen i Borås. Fixa i ordning husvagnen, packa, förbereda med mat osv.
Att åka till Borås på semestern låter inte särskilt sexigt för den gemene svensken. Det är inte direkt känt för att bjuda på fint väder och vi förbereder oss på en del regn. Uppsidan är att få umgås med vänner och att få chansen att springa orientering. Det sistnämnda blir det inte mycket av i Indien.

Annars är semestern sig lik. Det går i ett och som vanligt är det mer likt ett arbetsläger än avkoppling och rogivande stunder. Det är mycket som ska hinnas med när man har lite fritid.

Av naturliga skäl blir det inte så mycket om Indien de här veckorna när jag är i Sverige. Lite snappar jag ändå upp från de svenska tidningarna. Bland annat har Pakistans och Indiens premiärministrar bestämt sig för att bli bättre kompisar. Det är dagsnotering på den relationen och innan de hunnit träffats och hänga lite så kan det ändra sig över en natt.
Dessutom har 27 pilgrimer trampats ihjäl vid bad i en av alla de heliga floderna i Indien. Tusentals religiösa fanatiker försökte nå det helgade vattnet på samma gång och det blev panik i folkmassan. En sådan händelse är omöjlig bland oss nordliga hedningar och vi har ju inte ens en helig flod att vallfärda till. Det enda ställe med vätska som svenskarna vallfärdar till är Systembolaget och det kan väl knappast anses som en helig plats.
 
Quentin och Nicolas kepshyllar den självutnämnde mästaren Jerker Lysell, orienteringens motsvarighet till Petter Northug. Omän på en betydligt beskedligare och ödmjukare nivå.

En vecka i Norge

Allmänt / Permalink / 0

Nu är vi hemma i Vänersborg igen efter en intensiv vecka vid orienteringens junior-VM i norska Rauland. Tävlingarna avgjordes i ett fantastiskt naturskönt område på Hardangervidda, i gränslandet mellan skog och fjäll.
Björn åkte dit med höga ambitioner och förhoppningar om framskjutna placeringar, vilket var helt naturligt efter hans framgångsrika vårsäsong. Men tyvärr lyckades han inte infria sina förväntningar. Det var Björns första junior-VM och det var tydligt att mästerskapsrutinen saknades. Han föll tillbaka i gamla synder med för mycket fokus på att springa fort och det blev många orienteringstekniska misstag. Med facit på hand skulle han naturligtvis ha valt att representera Danmark redan för ett par år sedan. Då hade han sannolikt haft erfarenhet av några mästerskap och varit bättre förberedd på vad som väntade honom och hur han skulle hantera situationen mentalt. Förutom i finalen vid medeldistansen, som var en stor besvikelse, var det ändå relativt hyggliga insatser, utan att få till den där fullträffen som krävs för att vara med i det översta skiktet av resultatlistan vid ett VM.

 

Line och jag bodde tillsammans med familjen Johansson och familjen Andersson från Karlskronaklubben OK Orion. De hade en dotter (Tilda) och en son (Erik) som också deltog. Det var blandade framgångar även där. Erik gjorde en praktfull insats på medeldistansen och bärgade ett imponerande silver. Tilda lyckades också bra där med en femteplats. För Tilda slutade ändå JVM i moll då hon skadade foten vid långdistansen och tvingades bryta loppet och även stå över den avslutande stafetten. Erik åkte hem med ytterligare en medalj efter att ha ingått i det svenska bronslaget vid stafetten.

 

Line och jag deltog vid tävlingar som arrangerades parallellt för publiken och det var blandade insatser även för oss. Van som jag är av att lunka runt på gatorna i Bangalore så blev det väldigt tunga ben i de norska fjällmossarna. Men ändå, vilken härlig känsla att få springa orientering i en riktig skog igen. Det är för mig en gåta att inte fler upptäcker tjusningen med vår sport.

 

Vi hann även med att vandra upp till den närmare 1900 meter höga toppen av fjället Gausta. Jag har gjort det en gång tidigare för 28 år sedan tillsammans med min norska orienteringskompis Knut Mathisen som då bodde i närliggande Rjukan. Den gången sprang vi upp och mina minnen från den gången präglas mer av trötthet än av praktfull utsikt. För utsikten är storslagen och vid en klar dag kan man se 1/6-del av Norges fastland.

 

Nu ska vi vara hemma och ladda batterierna för att på fredag bege oss till Borås och årets upplaga av O-ringens 5-dagars. För ovanlighetens skull är hela familjen samlad. Inger ska arbeta och Björn har ett specialuppdrag att städa upp i sitt kaotiska rum. Han har knappt varit hemma sedan studenten och flera väskor står ouppackade sedan över en månad. Och innehållet för de som hunnits packats upp har inte nått längre än till golvet i hans rum. Frågan är om en vecka är nog för att hinna sanera röran.

Till top