Årets sista dag

Allmänt / Permalink / 2

Efter ett par molniga dagar är solen tillbaka och vi pustar ut vid poolen. Väbehövligt efter en maratonmangling på Commercial Street. Det är ett område av smala gator och med ett till synes oändligt antal butiker i ett enda stort gytter. Vartenda litet skrymsle inhyser en butik och även trottoarerna är proppfyllda med försäljning.
Det som inte går att hitta på Commercial Street finns knappast till salu i hela Bangalore.

Billigt är det också. Märkeskläder som Abercrombie, Hugo Boss, Hilfiger, Ralph Laurent och Levis för en dryg hundring. Äkta vara? Vem vet, vi kan i alla fall inte se den minsta skillnad på de kläder av samma märken som vi köpt i märkesbutikerna hemma. Även i dem står det Made in India eller Made in China.
Däremot misstänker jag starkt att solglasögonförsäljarna som gick runt med en väska på axeln och fiskade fram Ray Ban ur innandömet för dryga femtiolappen oprutat var ena riktiga luringar.
 
Den här gången hade vi ett mycket viktigt uppdrag på Commercial Street. Björns flickvän Moa har anlänt och nu skulle vi hitta en sömmerska och tyg till hennes klänning för vårens studentbal. Moa hade med bilder från Sverige och en bestämd uppfattning om hur klänningen skulle se ut. En tillverkare med sömmerskor hade vi fått tips om, Elan Design. Kan bara bli bra eftersom Elan har fina meriter sedan tidigare, ansvariga som de var för att designa och tillverka skidorna till världens genom tiderna bäste slalomåkare. Att de nu gett sig in i sömnadsbranschen förklarar möjligen varför de försvunnit från pisterna. De övriga i familjen påstår att det inte är samma företag, men jag håller fast vid den tron till motsatsen bevisats.

Elan visade sig vara rätt val och nu återstod bara att hitta tyg, vilket var ett betydligt besvärligare kapitel. Mysore Silk hade inte ”lace” (spets) i den rätta färgen och vi fick leta vidare. Till slut hittade vi vad vi sökte i den rätta färgen, både ”lace” och ”silk”. Vi kunde andas ut och Björn sken ikapp med solen. Björn förresten, som i vanliga fall blir alldeles vimmelkantig av shopping redan efter 30 minuter, visade sig ha en helt annan uthållighet när Moa var med. Till vår stora häpnad pratade han inte en enda gång om att vi måste åka hem för att träna eller att han var hungrig.

Nu förbereder vi oss för kvällens stora nyårsfest på hotellet som finns här i Palm Meadows. Ska visst vara en fest utöver det vanliga, med oändliga mängder mat, dryck, uppträdanden och dans.

Med en bild från årets sista träningspass vill vi tillönska alla våra vänner och läsare av den här bloggen ett riktigt

                                                                Gott Nytt År!

Och tänk på att vi når år 2015 när klockan bara är 19:30 år 2014 hemma hos er i Sverige, sölkorvar...


 
 

Myggbett

Allmänt / Permalink / 1

Att flytta till Indien betyder inte att man blir kvitt myggen och här finns de till råga på allt året runt. Inte i samma våldsamma mängd som i en norrländsk björkslyskog en fuktig dag i augusti, men tillräckligt för att vara irriterande. Värst är det under slutet av regnperioden och de närmaste månaderna efter, dvs från slutet av juli till månadsskiftet oktober-november. Under vintermånaderna, som är torra och behagligt varma i Bangalore med omkring 27-30 grader, är inte myggen särskilt besvärande. De är på blodsugarjakt omkring gryning och skymning, vilket innebär morgontimmen mellan sex och sju samt sent på eftermiddagen mellan fem och halv sju. Övrig tid märker man inte mycket av dem, men några myggbett har vi lyckats få. Speciellt i början av vår vistelse och särskilt Matilda och Inger som är myggornas favoriter.

Likt alla hus i Palm Meadows är samtliga fönster försedda med myggnät och det behövs eftersom vi har flera fönster ständigt öppna, annars skulle värmen inomhus bli alltför besvärande. Speciellt på natten då man helst vill ha det lite svalare för att kunna sova.

Här är myggorna inte så harmlösa som hemma i Sverige och följderna av ett myggbett kan bli betydligt värre än en liten kliande bula. Här finns en sorts mygga, till utseende lik vår egen nordiska variant, som kan sprida virussjukdomen denguefeber. Sjukdomen finns alltså på riktigt och inte bara i Kalle Anka tidningarna, där jag först hörde talas om den i min ungdom.

Dengueviruset finns i fyra olika varianter och när man drabbats av en är man därefter livslångt immun mot just den varianten, men man kan fortfarande få de övriga tre. De flesta insjuknar i lindrigare influensaliknande symtom, men några kan bli riktigt allvarligt sjuka med svåra smärtor i lederna och fallande blodvärden. Viruset äter upp blodplättarna och blir du riktigt sjuk uppstår blödningar på olika delar av kroppen, vilket i sällsynta fall kan vara livshotande. Om man haft en variant och får denguefeber igen blir man oftast sjukare för varje gång man får det.
Eftersom denguefeber orsakas av ett virus hjälper inte antibiotika, men de flesta som har den lindrigare varianten blir friska bara genom att dricka mycket vätska. Vid svårare fall kan det krävas intravenös vätsketillförsel.
Det finns idag inga effektiva vacciner mot denguefeber och den har på senare år blivit ett allt större problem i hela Indien, så även i Bangalore. Nu i höst har sjukdomen varit ett återkommande samtalsämne i Palm Meadows, kanske för att flera västerlänningar haft oturen att drabbas.
Denguefeber har även börjat dyka upp i sydeuropa och i takt med det allt mildare klimatet kommer den sannolikt söka sig längre och längre norrut.

Varje år drabbas några hundra svenskar av denguefeber och de allra flesta smittas under semesterresor till Thailand. Som tur är bär inte alla myggor på viruset utan det blir ett slags omvänt lotteri, där vinsten är att den mygga du blivit stucken av förhoppningsvis inte är smittbärande. Ungefär som fästingar hemma i Sverige. En del bär på borrelia eller TBE, men långt ifrån alla.

Som om det inte vore nog finns det även malariamyggor här i Indien. Malaria är en allvarlig sjukdom som om den inte behandlas kan leda till döden, men fördelen är att den kan botas med antibiotika. I många länder i t ex Afrika är malaria en av de allra vanligaste dödsorsakerna och ute på Indiens landsbygd är den ett allvarligt problem. Det luriga med malaria är att inkubationstiden kan variera och vara upp till något år, men det vanligaste är att man insjuknar i feber i kombination med andra symtom inom ett par veckor. Då är det bumsfillibabba till farbror doktorn som gäller, utan att passera Gå, för nu kan det vara bråttom om du vill knata vidare på moder jord.

Vi i Palm Meadows är som tur är lyckligt lottade. Här finns nämligen alla förhatliga myggors fiende nummer ett, ”The Mosquito Man”, som på sin rostiga stålspringare och iförd gasmask dagligen rider runt Palm Meadows i skymningen. På pakethållaren har han sin motoriserade lans som sprutar ut den för myggorna fasansfulla koldioxidröken.
Min personliga uppfattning är att det sannolikt hjälper föga. Myggorna flyger troligen bara undan för stunden och de som lider mest av det illaluktande avgasmolnet är nog snarare vi människor.

 

Långpass i Bangalore

Allmänt / Permalink / 0

Att löpträna är inte helt enkelt här i Indien, men igår gav vi oss ut på ett långpass, Line, Björn, jag själv och vår kompis, tillika min kollega, David.

David hade hittat ett löppass som gick ute på landsbygden och var inlagd på nätet under ”Map my run”, där någon hade sprungit en 17 km runda från Palm Meadows. Rundan skulle passera några tempel på vägen och hade därför fått titeln ”Temple Run”. David hade varit initiativrik och överfört rundan till Google Maps och skrivit ut kartan för att vi skulle hitta.
Fyllda av förhoppningar gav vi oss iväg, glada att slippa springa runt bland trafiken på de korta loopar om ca 4-6 km som vi brukar springa och för länge sen tröttnat på.

Efter ett par kilometer, när vi hunnit ut till lite mer landsbygdsliknande omgivningar, förbi husbebyggelsen och de bakomliggande kåkstäderna tog det tyvärr stopp. Hjärtat flög upp i halsgropen för nu var vi omringade av tiotalet skällande hundar som såg allt annat än lek- eller kramsugna ut. Line och Björn blev plötsligt väldigt intresserade av att vara nära sin pappa, som tyvärr inte var mycket kaxigare han och inte bjöd på mycket till skydd. Vi fick sätta vårt hopp till David och plötsligt fick vi klart för oss varför han hade burit med sig en liten plastkäpp. Med David och hans i hundögon dödsbringande vapen i spetsen lyckades vi vända tillbaka och krångla oss ur den hotande situationen, men det var med nöd och näppe vi klarade oss från att göra i byxan allihop.

Om man har tänkt sig att bli biten av en hund ska man välja en med avklippta öron då det är ett tecken på att den är vaccinerad mot rabies.

 Vi fick leta oss fram på en något större asfalterad gata, allt längre ifrån stadens larm, genom byar där sopor, höns, kor, lekande barn och vuxna som mest står och hänger trängs om utrymmet och naturligtvis ständigt dessa förbaskade hundar. De allra flesta höjer bara lite på ögonbrynen, men plötsligt börjar en skälla och då vaknar nästa och nästa och…
De drar med och påverkar varandra och till slut skäller alla och är aggressiva utan att säkert egentligen veta varför, groupthinking i nivå med AIK:s Black Army-medlemmar. Om intelligensnivån är ungefär densamma undviker jag däremot att bedöma.

Vår plan var att leta oss ner till den tänkta rutten lite längre fram, men vi upptäckte snabbt att google map-kartan passerat bäst före datum för länge sedan. Inget konstigt egentligen med tanke på hur det byggs. I Bangalore har ett paket mjölk i solen längre hållbarhet.

Jag är vanligtvis väldigt förtjust i hundar, men efter ett par månader här nere börjar jag omvärdera min inställning. Hundarna är jobbiga och speciellt ett bekymmer för oss som vill löpträna eller cykla en runda. Har förstått att de som cyklar t o m upplever det som ett ännu större problem då de tydligen har nedärvt i generna att vara särskilt aggressiva mot cyklister.

För oss svenskar är det obegripligt att indierna står ut, att de inte bara går ut och skjuter av beståndet, eller åtminstone kastrerar dem så de inte kan köra på med sin ohämmade förökning. Men det är inte så man gör i Indien. En hund är ett liv och vem vet det kanske är någon förfader till dig, eller din fru i nästa liv eller kanske Gandhi som numera är en gul stor luggsliten hund? Nä, kanske inte Gandhi förresten. Med sina välgärningar för landet och mänskligheten har han nog förtjänat en högre karma.

Jag har förstått att de ibland samlar ihop hundar och kör dem någon annanstans och släpper ut dem, men att döda dem är otänkbart. Trots att det nattetid kan bli farligt, då hundarna är aktiva och inte sällan går ihop i flock och kan vara ett hot mot vem som helst.

Hur gick det med långpasset då?
Jo, vi sprang bortåt på den nämnda vägen, fick oss en rejäl dos av indiska byar på nära håll. Det betyder bland annat odörer av alla de slag, sällan välluktande, samt en hel del nyfikna barn som tittar, vinkar och kanske springer med ett par meter.
Sen vände vi och sprang samma väg tillbaka. Inte den roligaste rundan i livet, men vi fick i alla fall ihop 90 min. Den längsta rundan jag sprungit på jag vet inte hur länge och jag hade ont överallt och var trött resten av dagen. Min räddning var att tempot var lågt, något snabbare än promenadtakt och jag tyckte nästan synd om Björn som trots de nästan 30 graderna fick göra åkarbrasor för att hålla värmen. Det var inte överraskande att han förlängde 30 minuter för att åtminstone få upp pulsen en aning.  

Idag har vi tyvärr nåtts av det tråkiga beskedet att vår lilla tama svarta dvärgkanin Embla dött hemma i Sverige. Synd om våra grannar som passade henne att det skulle ske precis när hon var där, men hon var drygt åtta år och jag gissar att det var en högst respektabel ålder för en kanin.
Jag hoppas hon har det bra dit hon kommit och framförallt att hon inte inkarnerats till gatuhund i Indien.

Till top