Norska snorvalpar

Allmänt / Permalink / 0

När jag går ut till bilen för att ta mig till jobbet möts jag av vita snöflingor stora som lappvantar. De singlar sakta ner och lägger sig på marken där de snabbt smälter bort. Det är svårt att tro att månaden maj bara ligger några dagar bort när gräsmattan är frostnupen om morgonen och dagstemperaturen inte ens letar sig upp till 10 grader. Ska det aldrig bli vår på riktigt?
Men frågan är om jag ändå inte föredrar en kylslagen svensk vår framför Bangalores nuvarande 40 grader. Det är varmt av bara helsike och särskilt när värmeböljan bara fortgår, dag efter dag. Jag lider med alla mina vänner där nere. När det är så varmt finns det ingenstans att ta vägen, mer än ner i poolen. Jag gissar att det är huggsexa om solstolarna för tillfället.
På nätterna når inte temperaturen ner under 30 grader och det är A/C som gäller för att kunna sova. För de som är lyckligt lottade. Jag tänker på alla miljontals människor som bor i sina skjul och enklare hus, där A/C eller ens tillgång till en enkel fläkt i taket stannar vid en dröm. Det måste vara olidligt varmt under det enkla plåttaket och jag gissar att en och annan stryker med på kuppen. Nu har dessutom värmeböljan pågått så länge att det börjar bli brist på vatten. Indien är kontrasternas land och för många är vardagen inte en dans på rosor. En extrem värmebölja och vattenbrist gör inte tillvaron enklare.

Här hemma ojar vi oss över andra saker. Det är Miljöpartister som vägrar ta kvinnor i hand och Frölunda vinner SM-guld i hockey. Jag har svårt att bestämma mig för vad som är värst. Kungen fyller snart 70 år och det ska tydligen firas. Men det norska kungaparet tvekar om att åka till kalaset då det ryktas om IS-krigare som letat sig in i Svea Rike för att smälla bomber. De sprider sig som denguemyggor över världen och sprider olycka. Och likt denguen verkar det inte finnas något vaccin som kan skydda oss mot dem.

Ingers sjukskrivning sjunger på sista versen och snart börjar allvaret. Hon behöver verkligen komma igång igen och få känna att hon bidrar och gör nytta. Att gå hemma så länge frestar på, men Inger har ändå hanterat situationen bättre än förväntat. Knäet blir allt bättre och hon rehabtränar för fullt. Och nu ska hon alltså ut på den tunna is som det innebär att bli egen företagare. Det blir säkert kämpigt i starten, det har vi redan märkt av med en massa oväntade utgifter innan hon ens är igång, men på sikt är jag säker på att det blir jättebra. Inte minst för Ingers egen utveckling och möjlighet att påverka sin vardag.

Matilda är alldeles insnöad i två unga norska popvalpar som heter Marcus och Martinus. Det är framförallt Marcus som är i hennes blickfång, men hon är inte ensam. En annan tjej i Matildas omgivning har stora problem med hennes intresse för det här norska charmtrollet. Tjejen påstår att han är tingad av henne och till och med att de skulle vara förlovade. Matilda tar illa vid sig och vi skakar bara på huvudet och undrar vad som händer, men för Matilda är det blodigt allvar. Igår hände dessutom något som närmast försatte henne i ett glädjechocktillstånd. Matilda vann nämligen ett par äkta Marcus och Martinus solglasögon, ett par MMSHADES, i en utlottning på deras hemsida. Av många tusen inskickade ansökningar blev Matilda en av fem vinnare. Nu återstår att se hur kompisen reagerar. Kanske är hon plötsligt både gift och har tre barn med den här norske gutten. Utan hans vetskap så klart.

Fått nog av Göteborg

Allmänt / Permalink / 0

I Bangalore hör jag om fortsatt värmebölja. När det blir runt 40-gradersstrecket dag efter dag då är det varmt. Som att gå runt i en ständig bastu, men utan möjlighet att gå ut och svalka sig när man fått nog. A/C-aggregaten får göra skäl för lönen och framåt kvällen när de slås på för att skapa en dräglig sovtemperatur då kommer strömavbrotten. För det bräckliga elnätet är absolut inte dimensionerat för att klara sådana toppar i förbrukning.

Här hemma i Sverige är det andra bullar, men frågan är om jag inte föredrar det. Snöflingorna hänger i luften och temperaturen kämpar sig precis på rätt sida av nollstrecket. Som gjort för att springa en orienteringstävling. I kortärmat så klart, allt annat är bara klemigt. Orienteringstävlingar springer man i kortärmat, långärmat är för skidtävlingar.
På grund av den sena våren går det inte att använda parkeringsgärdet som planerat. Arrangören har fått ta till plan B, vilket innebär 3,5 km promenad till arenan. Det är som lök på laxen, för efter den evighetslånga promenaden från parkeringen väntar banor i en terräng som är både våldsamt kuperad och långt ifrån öppen och lättsprungen. Området är utmanande och intressant rent orienteringstekniskt, men där upphör mina positiva känslor. Starkt präglat av att Göteborgsk bröteterräng aldrig varit my cup of tea, det ska erkännas. Det är pinnar högt och lågt och det går knappt att sträcka ut i normal löpning mer än tio meter i taget. För att inte tala om alla brutala backar som får mjölksyran att ta över varje liten muskelfiber i benen. Jag föredrar detaljrika tallhedar, flacka detaljrika skogar i Skaraborg och Södermanland. Eller det allra bästa, en stenbunden och vresig Västmanlandsterräng är som manna från himlen.
I vår har det blivit ovanligt mycket tävlande i Göteborg för mig och nu får det vara nog på ett tag. Nästa helg styr vi kosan mot Lidköping och Kållandsö. Det blir grejer det!

Hur det gick i tävlingen? Det har ni kanske listat ut redan. Line hade prispallen i sikte och medaljen halvvägs nere i sin ficka när hon gjorde ett ödesdigert misstag på slutet och så var den dagen förstörd. Dagen innan var likadan och jag tyckte synd om Line den här helgen. Hon visade att hon tillhör de bättre i sin klass, men hade lite stolpe ut den här gången.
För Björn gick det mesta snett, både lördag och söndag. Men dag två var han trots en misslyckas insats ändå snäppet bättre än mig. Jag tog nämligen min Mats ur skolan efter ungefär halva banan. Det drog plötsligt till i vaden så det gick inte att springa vidare. Förhoppningsvis är det bara en klassisk gubbvad. Det är muskelhinnan som brister och då är det läkt på bara några dagar. Så jag lever på hoppet. För vi ungdomar i dryga femtioårsåldern har ju ett jädrans bra läkkött.    

Änglarna från Götet

Allmänt / Permalink / 0

Jag överlevde ännu en födelsedag. Det börjar bli ett antal nu och frågan är hur mycket det är att fira egentligen. Att fira att man tagit ytterligare ett steg in på ”döhalvan” eller?
Inger och Matilda gratulerade mig till det steget med att bjuda på en trerättersmiddag. Ett lugnt och stilla firande, värdigt en medelålders och lagom tjock man i sina bästa år.
Helgen var bra, med en hel del kvalitetstid mellan far och son. Det händer inte varje dag nuförtiden när Björn inte bor hemma längre. Han kom till Vänersborg redan i torsdags, febrig och tillfälligt deprimerad. Feber är en katastrof i hans träningsfokuserade värld och för att bli frisk så snabbt som möjligt åkte han till föräldrahemmet för att bli omhuldad. Helt rätt medicin skulle det visa sig för på fredagen var han redan feberfri och kurant nog för en lättare träningsrunda.
Lördagen var lika med orienteringstävling i Göteborg. Tolereds medeldistans i ett mycket tekniskt krävande område nära Biskopsgården. Efter att jag ökat styrkan i mina glasögon så har orienteringen börjat flyta lite bättre. Benen börjar även svara en aning för varje vecka som går och den här gången räckte det för att ta årets första seger. Inget att skryta nämnvärt över då lämplig konkurrens bidrog starkt till viktorian. Desto mer imponerande var Björns andraplats i huvudklassen för där var konkurrensen desto hårdare. Att han mer eller mindre klev direkt ur sjuksängen gjorde inte bedriften sämre. Bland annat deltog stora delar av det danska landslaget och det kändes nog bra för Björn att sätta landslagskollegorna på plats.
Nu är det också officiellt att Björn blivit uttagen att springa världscupdeltävlingen i Polen i månadsskiftet april/maj. Det blir seniorlandslagdebut och det är väldigt kul och stort för honom att få den chansen.

Söndagen bjöd på spöregn och 5 grader. Min tanke om en golfrunda fick stanna i garaget tillsammans med golfbagen. Istället tog jag och Björn en rejäl löprunda på Hunnebergs småstigar. Berget är en riktig oas, tyst och vildmarksliknande när man kommer en bit ifrån ringvägen som löper runt berget. Vi sprang drygt 16 km i lugnt snacketempo. Ett sånt där träningspass som är en ren njutning. Plus 5 och spöregn må låta förfärligt, men för löpning är det närmast ett perfekt väder. Om man är orienterare vill säga och inte någon medelsvenssonsk glaslirare.
Björn var på sitt snälla humör, som han faktiskt är allt som oftast, och fällde en berömmande kommentar mot slutet av rundan som fick mig att piggna till avsevärt.
– Pappa det ser riktigt bra ut när du springer, har du inte ont längre?
Fast det har jag ju, en del småkrämpor här och var, men inga större att ringa hem och klaga över. Och nu hämmar de tydligen inte längre mitt löpsteg, det har Björn bekräftat. Jag sög naturligtvis åt mig av berömmet och kände hur jag omedvetet fick fram höften och kom upp på tårna ytterligare en aning. Så länge det nu varar. Förr eller senare får jag väl ett klassiskt gubbsteg jag också.

På eftermiddagen fortsatte far och son dagen med att åka till Ullevi och kolla på IFK Göteborg mot Kalmar FF i fotbollsallsvenskan. Varje gång jag är på en fotbollsmatch blir jag påmind om varför jag inte gör det oftare. Fotboll är alldeles för segt och händelsefattigt, åtminstone på den nivån som allsvenskan håller. Det tar oftast flera minuter att ta sig från det ena målet till det andra. Ett par inkast, några tillfilmade frisparkar, lite diskussion med domaren, promenad med bollen och 25 pass i sidled för att till slut bli avblåsta för offside eller avsluta med ett snedriktat skott 15 meter vid sidan om målet. Nej, tacka vet jag en riktigt bra hockeymatch. Där är det en helt annan intensitet och målchanserna avlöser varandra.
Nu tycker jag ändå att det finns en behållning med att se en IFK-match på plats. Stämningen är skön tack vare klackens intensiva stöd. I den här matchen sjöng de konstant i 90 minuter. En mycket strongare insats av supportrarna än av de där tröttisarna som joggade runt nere på planen.
Kalmar hade också en klack på plats. Cirka 20 harmlösa själar som stod bakom ena målet och det mest dramatiska de gjorde var väl att köpa korv i pausen. Annat är det när stockholmslagen är på besök. Då är det apliknande fasoner och 40 000 kravallpoliser som försöker hålla ordning på pöbeln. På stan är det halvt världskrig både före och efter matchen och skadegörelse är mer regel än undantag. Jag pratade med min läktargranne som var på matchen med sin son. Han tog aldrig med grabben när det var match mot AIK, Djurgården eller Hammarby. Den risken ville han inte ta. Idrott förbrödrar, jo jag tackar jag.

Till top