Fjättrad i mansfällan

Allmänt / Permalink / 0

Arbetsveckorna går fort. Helgerna är ännu värre och svischar förbi i 190. Mitt i fartvinden hann jag ändå känna att det här var en bra helg. Att ha Björn, Moa, Line och Quentin på besök var en riktig höjdare. Som när Quentin lärde Matilda den franska hälsningsvarianten med kindpussar. Matilda såg skräckslagen ut, som om hon var på väg att bli biten av en vampyr.
Helgen innehöll även tid för sällsynt och välbehövlig avkoppling. Nästan som under vår vistelse i Bangalore. Där var helgerna sällan uppbokade utan fria från större åtaganden eller plikter. Det fanns ofta utrymme för spontana infall, som exempelvis restaurangbesök eller shoppingrundor till det jättelika Phoenix Mall, eller bara slappande i solstolarna vid poolen. Jag lovade mig själv att ta med mig det spontana levernet hem, utom alla restaurangbesöken då som skulle ruinera oss här i Sverige. Men att försöka dra ner på alla helgåtaganden är en bra ambition. När helgerna blir så hektiska att man pustar ut när man får komma till jobbet på måndagen och vila upp sig, då är det dags att tänka till.
Var den här stressfria helgen ett tecken på att vi lyckats ta oss ur hamsterhjulet? Kanske har vi blivit bättre på att säga ifrån till oss själva när vi står framför kalendern och planerar in allt som ska hinnas med. Eller så är det ett resultat av att Ingers rörelsefrihet är rätt medelmåttig för tillfället. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi behöver dessa helger, där kroppen och själen får en lagom blandning av både vila och energipåfyllande träning. Jag gissar att vår nya rogivande livsstil får sig en rejäl prövning när Inger blir lite mer mobil igen och inte minst när orienteringssäsongen sätter igång på allvar. Det senare kanske inte är så vilsamt, men en ordentlig påfyllning av endorfiner och positiv energi. För att inte tala om det sociala tillskottet när man får träffa alla orienteringskompisar igen. Om det inte vore för att tempot i min löpning verkar som bortblåst, och om jag inte hade så förtvivlat svårt att se kartan ordentligt nuförtiden, skulle jag kunna tänka mig att göra en nysatsning. Känslan att vara riktigt vältränad, att utan större ansträngning mala på i bra tempo, kilometer efter kilometer är obeskrivligt skön. Nu får jag vara belåten om jag kan gå på ångorna av all min tidigare träning. Vara en nöjd och glad motionär. En omställning som måste accepteras, men det är inte lätt när huvudet tror något annat.

Söndagskvällen avslutades med köksstädning och disk, en vanlig syssla nu när Inger är handikappad. Det är inte lätt att göra så mycket av hushållsarbetet när det krävs kryckor bara för att stå upp, så hon är ursäktad. Nu är jag både kock, diskare, städare, vaktmästare, trädgårdsmästare och chaufför. Ni som reagerade på hur lågt avlönade dessa sysslor var i Indien ska veta att i mitt fall är det ännu värre. Inte en sekin trillar ner i mina fickor för detta uppoffrande arbete. Något att ta tag i för hemarbetarnas fackförbund. Kvinnofällan i all ära, herrejösses vad det gnälls om den, men här är ett allvarligt fall av den mindre omtalade men ack så farliga mansfällan.

Långpass och afghansk lunch

Allmänt / Permalink / 0

Med ljusets hastighet rusade vi in i ännu en helg och vi fick efterlängtat finbesök. Björn och Moa kom upp från Göteborg och Line kom hem från Eksjö i sällskap med Quentin. Naturligtvis ska en dotters pojkvän passera föräldrarnas kritiska granskning innan han blir godkänd. Trots sina franska gener äter han varken grodlår eller dricker vin till frukost och dessutom är han förbaskat trevlig. En lugn och genomsnäll kille. Inger och jag är helt överens om att godkänna honom utan anmärkningar. 

Efter en middag med färska räkor och torskrygg i vitvinssås avslutades kvällen med ett parti Cluedo. Halvjuristen Björn gick som sig bör segrande ur detektivleken och kvällen slutade därmed i dur.
Lördag förmiddag är, som ni tidigare tagit del av i bloggen, vikt åt långlöpning i skogsterrängen runt klubbstugan i Ursandsskogen. Inger tog sig för första gången ut ur huset efter sin operation och hängde med. Inte till löpning så klart, men väl till samkväm. Det går inte an att sitta själv i huset och få lappsjuka och Ingers behov av att stilla pratsjukan fick sig en välbehövlig dos bland klubbmedlemmarna. 
 

Det blev ett kanonfint löppass i det underbara vintervädret. Kallt med minus sju på morgonen, men så fort solen orkade upp en bit steg temperaturen snabbt. Det var omkring 30 personer som sprang iväg och vi var åtta som höll ut hela rundan på nästan 100 minuter. Matilda vek hem med ett gäng efter ett tag och innan hon var tillbaka hann det bli nästan en timmes löpning. Matilda är verkligen på gång efter det bekväma expatlivet i Bangalore och trippar nu lätt som ett rådjur över de mosstäckta tuvorna.
Sista dryga halvtimmen för oss långlöpare gick över lättlöpta berghällar och de frusna Starkebomossarna. Allteftersom folk hade vikit av skruvade Tommy, som höll täten, upp tempot och jag fick kämpa en del. Till skillnad från Björn, Moa, Line och Quentin som tassade som outtröttliga gaseller. Även om jag fick bita i lite mot slutet var jag aldrig i närheten av att behöva gå på tandköttet. Det går sakta men säkert åt rätt håll även för mig och de trista löprundorna på gatorna i Bangalore tillhör inte det jag saknar. 
 

Efter välförtjänt bastubad väntade en delikat afghansk lunch. Klubbmedlemmen Gunilla är på ideell basis väldigt engagerad i Sveriges största flyktingförläggning som finns på Restad gård i utkanten av Vänersborg. Nu hade hon tagit med sig ett afghanskt par som varit i Sverige i tre månader tillsammans med sina tre barn. Deras engelska var inte i klass med matlagningen så det var svårt att kommunicera med dem, men det gick inte att ta miste på hur mycket det lyste upp deras vardag att få komma ut bland ”vanliga svenskar” och känna sig nyttiga. Att få bryta tristessen på flyktingförläggningen.  Ibland behövs inte mer än så. 

Hela gänget inför långpasset. 

 

Varför inga syriska flyktingar i Indien?

Allmänt / Permalink / 0

Det blåser stormiga vindar i Sverige. Inte vädermässigt, men kring flyktingfrågan. Under min tid i Indien har flyktingströmmen in över Sveriges gränser eskalerat till en nivå som utan tvekan är större än vårt land kan hantera. Tonläget bland gemene man har ändrats och blivit både högre och ilsknare. Det är en synnerligen het potatis och alla berörda med ansvar i frågan vill gärna placera potatisen hos någon annan. Jag är medveten om att jag ger mig in i ett minfält när jag skriver om flyktingfrågan. Den är så känslig och infekterad att det inte går att diskutera frågan öppet utan att det bli reaktioner, i den ena eller andra riktningen.

Jag tycker att Sverige generellt ska ha en human hållning och hjälpa personer på flykt, men det finns en gräns för hur stort ansvar vi kan ta på oss. Vi måste kunna ta väl hand om dem och erbjuda bra boenden, skolgång och meningsfull sysselsättning. Inte som det blivit nu, förvaring av människor i campingstugor, uttjänta ålderdomshem och andra utrymmen som finns att tillgå. Där får människor passivt sitta i år i väntan på ett besked om de ens får stanna. Människor mår dåligt och är understimulerade för bristen på vettig sysselsättning och en möjlighet att försörja sig och sin familj är näst intill obefintlig. Vår arbetsmarknad är i huvudsak stängd för denna målgrupp och varje person som lyckas hitta en praktikplats eller ett avlönat jobb får ses som ett undantag, inte sällan uppmärksammat i den lokala tidningen. Det stora flertalet får leva på bidrag från den svenska staten, vilket naturligtvis tär på den svenska statskassan. I slutänden menar många att det ändå slutar på plus, men den ekvationen är för komplicerad för mig och jag ger mig inte in i den frågan.

Vi har flera bekanta som engagerat sig djupt i flyktingfrågan och lägger ner ett stort och beundransvärt arbete för att hjälpa till. Via några av dem har vi mött flera helt underbara människor från Syrien. Ett par av dem från gruppen som just nu är i fokus, de ensamkommande flyktingbarnen. Just de här två killarna är ytterst ambitiösa och kämpar allt vad de kan för att lära sig språket och integrera sig i det svenska samhället. De irriterar sig på att alltför många av flyktingarna inte har några ambitioner, utan är mer än nöjda med att bara driva runt och leva på, som de tycker, våra alltför generösa bidrag. De skakar på sina huvuden och undrar hur naiva och korkade de svenska politikerna är som bara ger bort pengar utan krav på motprestation. De ifrågasätter den svenska hållningen att dra alla över en kam. Att se flyktingar som en homogen grupp, inte som individer från olika kulturer, världsdelar och länder. Det är stor skillnad på förutsättningar för människor från exempelvis Syrien kontra människor från Somalia och Afghanistan. Utbildningsbakgrund, familjestrukturer, kulturer och religionstillhörighet skiljer sig markant. Dessa människor föser vi ihop i samma boenden och tror att det ska gå smärtfritt. Naivt så in i bänken.

Jag läser i tidningen om marockanska gatubarn som driver runt i Stockholm och i huvudsak lever på inbrott, rån, drogförsäljning och snatterier. De kan inte legitimera sig och många av dem visar sig vid närmare undersökningar vara betydligt äldre än den ålder de uppgett. Jag ställer mig frågan hur de kan ta sig hela vägen genom Europa, från Spaniens sydkust till Sverige, utan varken ID-handlingar eller kontanter. Passerat landsgränser och biljettkontroller utan att någon reagerat. Är man helt enkelt så glada att de lämnar det egna territoriet att de låter dem passera?

Så sent som igår uppmärksammades ett fall där två killar våldtagit en 12-årig stackars grabb på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. De våldförande killarna hade uppgett att de var 15 och 16 år, men vid en tandröntgen bedömdes den ena till 19 år, ändå inom felmarginalen, och den andra visade sig ha fyllt 46(!) år. Det uppdagades att han var en bilmekaniker från Dubai som upptäckt att han kunde leva lika gott i Sverige, med fritt uppehälle och dagpenning, som han gjorde på att byta topplockspackningar i Dubai. För det första undrar jag hur det kan passera att en man drar av 30 år på sin ålder utan att någon reagerar, för det andra undrar jag hur man kan betraktas som flykting när man kommer från Dubai? Mig veterligen har det inte fallit några bomber över det emiratet på mången år och dagar.  
Jag läser i tidningen om ett annat flyktingbarn som placerats i ett familjehem. Hos ett par som dömts för misshandel och vanskötsel av sina egna biologiska barn. Vad ska man säga? Det finns så många historier att berätta med tecken på att systemet är överansträngt och håller på att braka samman. Och det är lätt att glömma att det är individer, människor av kött och blod bakom alla siffror över flyktingströmmen.

I Indien finns så många andra problem att ta hand om att flyktingfrågan inte ens är på agendan. Landet verkar inte vara ett attraktivt alternativ för människor på flykt från kriget i Syrien eller våldet och förtrycket i Afghanistan. Det är Europa och i många fall Sverige som gäller. Undrar vad det kan bero på? En sak är säker i alla fall. Det är inte för det underbara klimatet, men sådana hänsyn tar inte migrationsverkets tjänstemän. För några år sedan var jag i Kiruna vintertid i ett jobbärende. Även där fanns det somaliska familjer som malplacerat knatade runt i snön i sina afrikanska dräkter och sjalar. De såg rätt frusna ut.

Till top