I soffan på Lindex
Vilken vårhelg! Temperaturer över tio grader och det var en ren synd att stanna inne, så det var ut i solen som gällde. Inger nöjde sig med altansittande, både hos Sara och Henke och på vår egen. Vi som är lite mer mobila tog ut svängarna desto mer. Lördag blev det först en löprunda för mig, sen hade Matilda och Selma bestämt att vi skulle till stan. Min röst är inte mycket värd i det läget så det var bara att ta på curlingminen och köra dit dem. Jag fick bland annat följa med till min absoluta favoritaffär Lindex, favorit eftersom de har en soffa man kan sitta i medan tjejerna shoppar loss. Som tack för att jag följde med fick jag lätta på lädret och betala också.
Sen gick vi till Princess och fikade som alla mugglare gör på lördagar, alltså såna där vanliga människor som inte orienterar. Det var smockfullt så det kändes som att vinna på lotto när det blev ett bord ledigt precis när vi kom.
Som av en händelse ligger kondiset mittemot Systemet, så när jag ändå var där passade jag på att smita in och köpa några Oppigårds påskbrygd. Naturligtvis bara för att ha och bjuda på om vi får oväntat besök.
Under tiden som vi gjorde stan hade Inger linkat över till Sara på en kopp kaffe. Som blev till en lunch för oss alla tre. Henke hade plockat fram muurikkan, detta finländska jättelika flaggskepp av grillar, och det blev den första grillfesten för året. Sara och Henke har så smått börja ersätta våra favoritrestauranger Toscanos och Biere Street i Bangalore. Även om det inte är samma njutbara temperaturer på deras baksida som det är i Bangalore, så är det substitut som duger mer än väl.
Naturligtvis var det Henke som skötte grillandet. Precis som i de flesta familjer så står mannen för de mer komplicerade sysslorna, som just grillning, lagning av punkteringar, tvätta bilen och sätta upp hyllor.
Lördag kväll var en riktig lyxkväll. Ensam hemma! Inger var på bokklubb med några andra tanter och Matilda var på halvkalas hos sin kompis Elin. Det är inte ofta jag är ensam hemma, så av ren ovana blev jag helt vilsen och visste inte vad jag skulle ta mig för. För att inte få lappsjuka fick två avsnitt av serien Homeland security göra mig sällskap. Jag brukar bara beta av ett avsnitt varje gång jag sitter på trainern och cyklar, men nöden har ingen lag så det fick bli ett undantag just den här kvällen.
Söndag var det någorlunda tidig revelj. Matilda och jag skulle till Göteborg och springa orientering. Efter tiden i Bangalore är vi lite ringrostiga och det behövs några lopp för att komma ihåg hur trött man måste vara under loppet för att hävda sig, det är lätt att bli bekväm och fisa runt i snacketempo. Dessutom behöver orienteringstekniken slipas till. Att lufsa runt bland gatuhundar och människor som gör sina behov utvecklar inte direkt den delen så nu har vi ett jobb att göra för att komma ikapp. Det underlättas inte av att jag börjar se så dåligt att jag snart behöver vit käpp. Ingen fördel när det gäller att läsa kartan snabbt i farten.
Det var ett tekniskt kul men tufft område, bara ett par kilometer från Avenyn, och kartan var väldigt bra. Så orienteringsupplevelsen var på topp i solskenet även om resultaten inte blev vad vi hade hoppats på. Det är bara att ta nya tag och det är tur att man är ung med framtiden för sig.
Nu blev det ett avbrott för Mästarnas Mästare innan jag skriver slutklämmen. Synd för Hanna Marklund att det inte fanns en gren i dialekter, för då hade hon garanterat blivit immun. Vilken fantastisk norrländska! Nu blev det förlust i nattduellen mot Niklas Jidhe och tävlingen går vidare utan henne. Kvar är förstås Peter Forsberg, som jag håller som Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna. Om hans berömda vinnarskalle tar honom hela vägen är han ensam i hockeyvärlden om att ha vunnit alla de stora turneringarna. OS-VM-Stanley Cup och Mästarnas Mästare.
Henke släpper ingen nära sin muurikka. Sara kvalitetssäkrar diskret bakom axeln.