Tiden är alltid för kort i slutet
Det finns saker som man grovt underskattar hur mycket tid det tar. Att tömma och städa ur ett hus tillhör definitivt den kategorin. Att det dessutom är ett sagolikt tråkigt jobb gör inte att det går fortare. Jag har fått stålsätta mig från att hitta undanflykter och inte fastna i andra aktiviteter, särskilt nu på slutet då tiden börjat rinna ifrån mig. Ändå var jag oindiskt flink och körde igång med god framförhållning. Började så smått packa och gjorde ett handtag då och då för att sortera vad som ska med hem, vad som ska skänkas till någon här nere och vad som helt enkelt ska slängas. Men som vanligt tar tiden slut snabbare än en gepard på jakt och det värsta är att den har en tendens att accelerera mot slutet.
Deadline för att vara färdig och flytta ur huset var idag torsdag och en slutbesiktning tillsammans med ägarens representant är planerad till fredag eftermiddag. De sista två nätterna innan hemresan till Sverige bor jag på hotellet i Palm Meadows.
Ett par dagar innan huset skulle vara tömt och städat insåg jag att nu började det bli bråttom, då det där sista tar mycket mer tid än man tror. Precis som när man att renoverar och tapetserar. Man tror att man är nästan färdig, men så inser man att det som är kvar från nästan färdig till helt färdig med lister och allt på plats är ungefär halva jobbet. Så jag fick ta ledigt idag för att hinna färdigt och som vanligt överraskas jag av hur mycket grejer ett hem består av. Hur mycket småprylar, papper och annat man samlar på sig under ett drygt år. Och papper kan man inte bara slänga hur som helst. Bland tio dokument kan man ge sig den på att det kan gömma sig åtminstone ett som kan vara viktigt. Spännande (eller kanske inte…) grejer om försäkringar, framtida pension eller bankpapper. Jag får klåda av alla dessa papper och att de är på en byråkratisk engelska gör de inte lättare att förstå.
Det blev en stressig dag, men framåt elvasnåret på kvällen sitter jag äntligen med all packning på ett hotellrum och skriver det här. Det känns lite vemodigt att ha lämnat villa 26, där vi trivts bra under de femton månader som det fungerat som vårt hem, men jag kommer hem till något ännu bättre. Till en efterlängtad familj och till ett hus på Knektvägen där vi trivs ännu bättre och som tveklöst känns som hemma på riktigt.
Nu återstår utmaningen att få hem allt. Just nu ser det mörkt ut, trots att väskorna bågnar. Som tur är har jag goda vänner i Palm Meadows som erbjudit plats i sina väskor när de åker hem till Sverige på semester till sommaren. Kutym för en expat i Indien är att åka hem med halvtomma väskor för att kunna fylla dem med efterlängtade svenska varor när de vänder tillbaka till Indien.
Sista dagen i huset blev det även en släng av välgörenhet. Bland det som inte får plats eller av andra orsaker inte ska med hem fanns en hel del bra grejer och många säljer det innan de lämnar. Jag valde istället att ge bort sakerna till min ”personal”, Shamala, Bhavia och Babu. Flera par skor i bra skick som Matilda växt ur, köksredskap som mixer, tryckkokare, grytor och stekpannor, handdukar osv. Saker som vi inte står och faller med, men som har ett stort värde för dem och som sannolikt aldrig skulle få råd att köpa själva. De var som strålande lyckliga barn på julafton, men också förslagna och småfräcka för att roffa åt sig så mycket som möjligt. Speciellt damerna. Som med Matildas fyra par skor. Fina kvalitetsskor som för dem är en dröm att få ge sina barn och så ett par vanliga enkla flip-flop. När de var klara med uppdelningen visade det sig att Babu fått nöja sig med de enkla flip-flopen medan Shamala och Bhavia ”råkade” få två par fina riktiga skor var till sina barn. Samma med köksgrejerna. Babu vet knappt var köket är beläget i sitt hus och det var ingen tvekan om att damerna försökte utnyttja Babus okunnighet om vilka köksattiraljer som kan vara till användning.
Vid några tillfällen fick jag gå in och styra upp så det blev rättvist för alla tre, men i stort sett skötte de hela proceduren själva. När allt var färdigt var alla nöjda och de var fortfarande vänner och på väldigt gott humör. De har varit en tillgång för oss och mitt i all glädje kunde jag märka att det fanns en ledsamhet över att vi åker hem för gott. Mest för att en del av deras försörjning upphör, nåt annat ska man nog inte inbilla sig.
Nu börjar ögonlocken tynga och det är dags att slänga sig i bingen och prata med John Blund. Det kommer ju en dag i morgon också…