Inte sentimental
Huset ekar tomt och ödsligt. De flesta tavlorna är borta från väggarna, prydnadssaker likaså och skåpen är halvtömda på porslin. Särskilt mysigt är det inte längre. Det lilla mysiga som vi hade lyckats få till. Resten av familjen flög hem i natt och vi försökte få med så mycket som möjligt av vårt bohag i deras packning. I mitt kontrakt ingår inte någon transport hem för grejerna och det är en omöjlighet att få hem allt i några resväskor. Ärligt talat vet jag inte hur företaget har tänkt och jag kommer att få lämna kvar en hel del saker. Hur får man exempelvis plats med porslin, lampor, kastruller, kuddar och täcken i resväskor som nästintill redan är fyllda med kläder och annat? Vi har ändå haft vårt hem här i över ett år och då behöver man en hel del saker.
Ingen betald transport för att ta med sitt bohag till och från Sverige och en ersättning som inte räcker på långa vägar för att köpa det som behövs för att skapa ett hem här nere. Ekvationen går inte ihop och det är lätt att bli avundsjuk på andra expatfamiljer från t ex Scania som har helt andra och i mitt tycke skäliga förutsättningar för sin vistelse. Det är tur att vi inte är typerna som blir avundsjuka. Inte så det märks i alla fall. Och vi ska heller inte, i ärlighetens namn, glömma att vi fått chansen till ett spännande och oförglömligt äventyr på kuppen.
För mig väntar nu tre veckor på egen hand i Indien. Det känns tråkigt och jag saknar redan resten av familjen. Jag saknar till och med den asketiskt tidiga vandringen till skolbussen med Matilda. Den som vi gjort så många gånger under vår tid här nere och jag kan inte minnas att hon knorrat vid ett endaste tillfälle trots att klockan ringt redan vid 05:30 varje vardagsmorgon. Jag vaknar ändå pensionärstidigt vare sig jag vill eller inte så jag kommer att fortsätta med mina morgonlöpningar och då får jag väl vinka adjö till de andra Stonehillbarnen när jag passerar busshållplatsen. Och säga ”good morning” till alla föräldrar som står där och vinkar vanemässigt samtidigt som de nymornat längtar hem till morgonkaffet.
Rutiner är viktiga och kanske var det därför som jag återigen blev sjuk när Inger skulle lämna Bangalore. Av ren vana liksom. Förra gången hon lämnade, i maj, åkte jag på en magsjuka som höll på att ta kål på mig, men den här gången var det halsont och feber. Inte på långa vägar lika allvarligt, men tillräckligt för att vara lite synd om mig ändå. Fast någon vidare medömkan visade ingen av dem, fullt upptagna som de var med att packa.
Matilda har inte varit sig själv riktigt de sista dagarna. Tidigare har hon inte visat mycket känslor inför sin flytt hem till Sverige, men nu var det som om verkligheten kom ikapp henne. Plötsligt insåg hon att äventyret var över och det verkade som om det gick upp för henne att det inte blir några fler skoldagar på Stonehill, att hon aldrig kommer att återse de flesta av kompisarna hon lärt känna och inga fler besök på Phoenix Mall med tillhörande middag på favoritstället Chili’s. Men var sak har sin tid och jag tror man ska avsluta medan det fortfarande känns bra. Och det gör det för oss. Indien känns fortfarande spännande och Matilda åker hem med positiva känslor. Hon har vuxit inombords och fått erfarenheter och minnen för livet. För att inte tala om att plötsligt kunna behärska mer eller mindre flytande engelska.
Vi hade en bra tid tillsammans under de drygt två veckor som alla fem i familjen var samlade i Bangalore och särskilt resan till Goa var en extra krydda. Kanske var det sista gången vi hade en slags semesterupplevelse tillsammans. Björn och Line närmar sig vuxenlivet med stormsteg och sannolikt sjunger gemensamma längre familjeaktiviteter på sista versen. Björn flyttar ihop med Moa i Göteborg till helgen och Line blickar mot samma stad för att fortsätta plugga efter att hon tar studenten i Eksjö till våren. Det är lätt att bli sentimental när man sitter som övergiven representant för familjen i Asien, men det finns det egentligen ingen anledning till att bli. Det är naturens gång och det är bättre att konstatera att allt har gått vägen så här långt. Matilda klarade av året i Indien galant och både Björn och Line fixade att ha föräldrarna på andra sidan jordklotet under stora delar av året. Våra avkommor är varken vanartiga eller springer på stan och knarkar så nåt bra måste vi trots allt ha gjort som föräldrar. Det är inte utan att jag känner lite stolthet. Men sentimental, inte då. Glöm det!