Årspendling
Jag är inne på upploppet och anar målsnöret där framme. I vanliga fall brukar upploppet vara en pina där de sista krafterna ska tas ut i en smärtsam spurt. Men inte i det här loppet. Energin är fortfarande på topp och krafterna hade räckt gott och väl till ett par varv till. Jag har varit inne på det förut. När vi fyllda av förväntan och med lite pirr i magen åkte hit den där torsdagen i slutet av oktober 2014 kändes ett år som en evighet. Till slut blev det femton månader och när jag tittar tillbaka kan jag inte förstå var tiden tagit vägen. Jag har knappt hunnit fatta att jag är här och det är redan dags att flytta hem. Men det brukar vara ett tecken på att det varit en bra tid och det har det absolut varit. En spännande, lärorik och många gånger väldigt kul tid.
Det är svårt att föreställa sig vad som väntar när man flyttar till Indien och visst har det varit en omställning. Ett annorlunda liv, ibland enklare, ibland mer komplicerat och framförallt rörigare. Men också mer avslappnat och en insikt att det inte är någon mening att hetsa upp sig över småsaker. Vi har absolut övat upp egenskapen att vara flexibla. Att inte ta något för givet och vara beredd på att det sällan blir som man planerat och förväntar sig. Snarare att det enda man kan vara säker på är just att det blir något annat än vad som är tänkt. Det är Indien i ett nötskal.
Vistelsen kunde blivit längre, ända fram till semestern i år faktiskt, men när Inger inte får mer tjänstledighet så är det inte aktuellt. Till störst förtret för henne själv då hon kanske var den som njöt mest av tiden i Indien. Och säga upp sig från sitt arbete vill och törs hon inte, vilket jag har full förståelse för.
De flesta av indierna jag pratar med har svårt att förstå problemet. Som att saknaden efter familjen skulle vara ett hinder för att stanna i Bangalore? Majoriteten av de som bor i Bangalore är bördiga från andra ställen i Indien. Att flytta hit för att arbeta, många gånger utan att ta med familjen, är väldigt vanligt. Som de två herrarna som står och tar emot gästerna på hotellet i Palm Meadows. Den ena, Jayaprakash, är från Nepal och bor själv i ett litet enkelt rum i Bangalore. Kvar i huset i Nepal bor resten av familjen, frun och de fem barnen samt hans föräldrar. En gång om året gör han den långa resan från Bangalore till Nepal för att vara tillsammans med sin familj under en månad. Med tåg. I fyra dygn. Med sittplats. Liggvagn är bara de rikaste förunnat. Det kostar ju 30 kronor natten och det har ingen vanlig arbetare råd med. I vår värld är det en uppoffring att veckopendla, i den här delen av världen där jag befinner mig är det ofta årspendling som gäller.
Under en månad hinner man med mycket och varje gång Jayaprakash kommer hem har familjen utökats med ytterligare en liten krabat. Utom den senaste gången då han verkade ha gjort jobbet lite extra noggrant så det blev tvillingar.
Att använda familjen som ursäkt för att inte kunna vara kvar i Bangalore och arbeta biter inte riktigt på Jayaprakash. Dessutom med möjligheten att kunna flyga hem några gånger per år och hälsa på dem. Vad är problemet Sir, frågar Jayaprakash och skakar på huvudet över mina argument. Ingen av förklaringarna till varför jag redan ska flytta hem till Sverige går hem hos honom. Han berättar att alla hans vänner har tvingats lämna familjen för att hitta en dräglig försörjning. Dräglig i mening att överleva. I Nepal finns få jobb som går att leva på för den som inte har en utbildning och det enda sättet är att åka utomlands och skicka hem huvuddelen av lönen till familjen. Av en lön som i hans fall är 12 000 rupier per månad, cirka 1500 kr. Då finns inte utrymme för några extra vaganser. Vi västerlänningar ojar oss över att inte ha den senaste mobiltelefonen eller att inte kunna åka på solsemester mer än ett par gånger per år. Jayaprakash oroar sig för att inte kunna betala skolavgifterna till alla barnen och över att inte ha råd att byta det läckande taket innan den värsta vintern sätter in. Samma värld, men så totalt olika förutsättningar. Att samtala med killar som Jayaprakash är en nyttig påminnelse om hur lyckligt lottade vi är och oftast står man där med brallorna nere och skäms över hur självklart allt är för oss. Men det som slår mig är att han ändå står där med ett ständigt leende på läpparna. Hälsar alltid glatt och klagar aldrig. Berättar stolt om sitt fina hus och sin stora familj. Visar bilder från hembyn. Överallt glada och lyckliga leenden. Människor som i sin vildaste fantasi inte kan föreställa sig hur ett liv i Sverige kan se ut. Jag ser fler glada människor på gatorna i Indien än i tunnelbanan i Stockholm. I Indien är många av dem barfota och skrattar. I tunnelbanan har alla skor, är sammanbitna och surar över att hårfint ha missat tåget som gick fem minuter tidigare. Vi har mycket att lära. Väldigt mycket.