Varför inga syriska flyktingar i Indien?
Det blåser stormiga vindar i Sverige. Inte vädermässigt, men kring flyktingfrågan. Under min tid i Indien har flyktingströmmen in över Sveriges gränser eskalerat till en nivå som utan tvekan är större än vårt land kan hantera. Tonläget bland gemene man har ändrats och blivit både högre och ilsknare. Det är en synnerligen het potatis och alla berörda med ansvar i frågan vill gärna placera potatisen hos någon annan. Jag är medveten om att jag ger mig in i ett minfält när jag skriver om flyktingfrågan. Den är så känslig och infekterad att det inte går att diskutera frågan öppet utan att det bli reaktioner, i den ena eller andra riktningen.
Jag tycker att Sverige generellt ska ha en human hållning och hjälpa personer på flykt, men det finns en gräns för hur stort ansvar vi kan ta på oss. Vi måste kunna ta väl hand om dem och erbjuda bra boenden, skolgång och meningsfull sysselsättning. Inte som det blivit nu, förvaring av människor i campingstugor, uttjänta ålderdomshem och andra utrymmen som finns att tillgå. Där får människor passivt sitta i år i väntan på ett besked om de ens får stanna. Människor mår dåligt och är understimulerade för bristen på vettig sysselsättning och en möjlighet att försörja sig och sin familj är näst intill obefintlig. Vår arbetsmarknad är i huvudsak stängd för denna målgrupp och varje person som lyckas hitta en praktikplats eller ett avlönat jobb får ses som ett undantag, inte sällan uppmärksammat i den lokala tidningen. Det stora flertalet får leva på bidrag från den svenska staten, vilket naturligtvis tär på den svenska statskassan. I slutänden menar många att det ändå slutar på plus, men den ekvationen är för komplicerad för mig och jag ger mig inte in i den frågan.
Vi har flera bekanta som engagerat sig djupt i flyktingfrågan och lägger ner ett stort och beundransvärt arbete för att hjälpa till. Via några av dem har vi mött flera helt underbara människor från Syrien. Ett par av dem från gruppen som just nu är i fokus, de ensamkommande flyktingbarnen. Just de här två killarna är ytterst ambitiösa och kämpar allt vad de kan för att lära sig språket och integrera sig i det svenska samhället. De irriterar sig på att alltför många av flyktingarna inte har några ambitioner, utan är mer än nöjda med att bara driva runt och leva på, som de tycker, våra alltför generösa bidrag. De skakar på sina huvuden och undrar hur naiva och korkade de svenska politikerna är som bara ger bort pengar utan krav på motprestation. De ifrågasätter den svenska hållningen att dra alla över en kam. Att se flyktingar som en homogen grupp, inte som individer från olika kulturer, världsdelar och länder. Det är stor skillnad på förutsättningar för människor från exempelvis Syrien kontra människor från Somalia och Afghanistan. Utbildningsbakgrund, familjestrukturer, kulturer och religionstillhörighet skiljer sig markant. Dessa människor föser vi ihop i samma boenden och tror att det ska gå smärtfritt. Naivt så in i bänken.
Jag läser i tidningen om marockanska gatubarn som driver runt i Stockholm och i huvudsak lever på inbrott, rån, drogförsäljning och snatterier. De kan inte legitimera sig och många av dem visar sig vid närmare undersökningar vara betydligt äldre än den ålder de uppgett. Jag ställer mig frågan hur de kan ta sig hela vägen genom Europa, från Spaniens sydkust till Sverige, utan varken ID-handlingar eller kontanter. Passerat landsgränser och biljettkontroller utan att någon reagerat. Är man helt enkelt så glada att de lämnar det egna territoriet att de låter dem passera?
Så sent som igår uppmärksammades ett fall där två killar våldtagit en 12-årig stackars grabb på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. De våldförande killarna hade uppgett att de var 15 och 16 år, men vid en tandröntgen bedömdes den ena till 19 år, ändå inom felmarginalen, och den andra visade sig ha fyllt 46(!) år. Det uppdagades att han var en bilmekaniker från Dubai som upptäckt att han kunde leva lika gott i Sverige, med fritt uppehälle och dagpenning, som han gjorde på att byta topplockspackningar i Dubai. För det första undrar jag hur det kan passera att en man drar av 30 år på sin ålder utan att någon reagerar, för det andra undrar jag hur man kan betraktas som flykting när man kommer från Dubai? Mig veterligen har det inte fallit några bomber över det emiratet på mången år och dagar.
Jag läser i tidningen om ett annat flyktingbarn som placerats i ett familjehem. Hos ett par som dömts för misshandel och vanskötsel av sina egna biologiska barn. Vad ska man säga? Det finns så många historier att berätta med tecken på att systemet är överansträngt och håller på att braka samman. Och det är lätt att glömma att det är individer, människor av kött och blod bakom alla siffror över flyktingströmmen.
I Indien finns så många andra problem att ta hand om att flyktingfrågan inte ens är på agendan. Landet verkar inte vara ett attraktivt alternativ för människor på flykt från kriget i Syrien eller våldet och förtrycket i Afghanistan. Det är Europa och i många fall Sverige som gäller. Undrar vad det kan bero på? En sak är säker i alla fall. Det är inte för det underbara klimatet, men sådana hänsyn tar inte migrationsverkets tjänstemän. För några år sedan var jag i Kiruna vintertid i ett jobbärende. Även där fanns det somaliska familjer som malplacerat knatade runt i snön i sina afrikanska dräkter och sjalar. De såg rätt frusna ut.