Löptest en pina för trötta föredettingar
Redan fredag och jag undrar var den här veckan tog vägen. Livet och dagarna trillar iväg i allt snabbare takt och jag har fullt upp att hänga med. Det gäller verkligen att ta vara på dagen, leva i nuet, carpe diem och alla de där klyschorna som ploppar upp med jämna mellanrum. Så då gör jag väl det. Njuter av ännu en dag på jobbet, av solen som för en gångs skull syns på den svenska himlen, av fredagsräkorna och av den angenäma syran i rieslingvinet från Schloss Vollrads. Och att nära och kära får vara friska och krya. Något vi tar som en självklarhet, men ibland blir man påmind om att det inte går att ta för givet. Som när min mamma råkar ut för ännu en gallsten och hamnar på sjukhus några dagar. Tack och lov så ordnade det sig och nu är hon hemma igen. Det är hårt virke i många från den generationen. Inget sjåpande i onödan.
Jag och Matilda var på torsdagsträning i klubben. Tänkte mig ett ordinärt träningspass utan att behöva förta mig, men ack vad jag bedrog mig. På programmet stod ett löptest med gemensam start. Attans att jag missat det. Då hade jag säkert hittat någon bra ursäkt för att stanna hemma, men nu var det för sent. Två varv på elljusspåret, totalt sex kilometers elak pina för en kropp som blivit bekväm och undvikit alltför stora ansträngningar under tiden i Bangalore. Jag har varit flitig och motionerat på i min lilla takt. Ofta i och för sig, men utan intensitet och utan att förta mig över hövan. Det har funnits många brukbara ursäkter för att inte behöva ta i alltför mycket. Värmen, inte reta upp de blodtörstiga hundarna, den täta trafiken på vägarna jag sprungit på, att inte fresta på hälsenor och andra delar av kroppen som är i behov av en renovering osv. Undantaget var när jag höll på att ta livet av mig av ansträngning vid Bangalores Ultra i höstas. Då lade jag alla undanflykter åt sidan och plågade mig värre än på år och dagar. Det var ju för bövelen en tävling. Usch, hemska minnen. Och en pinsam påminnelse om hur jag gubbat till mig. För bara ett par år sedan fanns en extra växel att lägga i. En förmåga att ta i och att plåga mig, men den är som bortblåst. Jag är bekväm och kan inte ta ut mig längre. Det händer liksom inget när jag ska lägga in den där växeln. Läget är som raderat ur växellådan. Det enda som sker är att jag börjar grimasera, farten är densamma. Alldeles för låg. Det måste till några rejäla hundveckor för att i alla fall försöka hitta ett anständigt tempo. Nu är det payback för en alltför bra och vilsam tid i Bangalore.
Starten gick och iväg rusade alla små knattar som kalvar på grönbete. Som väntat överskattade de sina krafter och redan efter ett par hundra meter var de passerade. Även den syriske gästen som älgade iväg som den värsta Juantorena. Efter 300 meter var han närmast döende och stod hyperventilerande vid sidan av spåret. Jag var mer förnuftig. En rutinerad gammal räv som gick ut lugnt och bidade min tid. Tänkte att jag skulle öka efterhand och käka upp de där klantskallarna framför mig som inte känner sina kroppar. Men så blev det inte riktigt. Det visade sig att det var jag som var klantskallen. Den som inte hade insikt och rutin att anpassa utgångsfarten efter förmågan. Efter en dryg kilometer insåg jag att min lugna öppning, som faktiskt var lugn, ändå var för tuff för min nuvarande kapacitet. Jag fick försöka hålla farten bara.
Matilda skulle springa ett varv, alltså tre kilometer, men när jag kom till varvningen stod hon redan där. Hon hade sprungit fel och hamnat på den korta slingan tillsammans med alla de mindre barnen. Jag pushade henne (läs: ”tvingade” henne) att följa med mig på ett extra varv och efter en kort och tuff förhandling hakade hon på. Sur som en citron var hon och hon höll långa utläggningar om hur pinsam jag var som skämde ut henne inför alla andra. Efterhand lugnade hon ändå ner sig och använde energin till att springa istället. Vilket hon gjorde riktigt bra och tre kilometer senare var hon nog både stolt och glad att det blev ett extra varv med sin pinsamma pappa. Pappan var också glad för han fick en bra anledning att ta det lite lugnare på det andra varvet.
Fredagen på jobbet betades av snabbt som blixten och kvällen avslutades i TV-soffan med finalen i På Spåret. Vann gjorde återigen Bettan och Jesper. Våra favoriter och särskilt Jesper. Enormt kunnig, med ödmjuk självdistans och smittsamt rolig i sina kommentarer. Som han ska jag bli när jag blir stor.