En vetgirig leopard
Jag läser om Bangalore i de svenska tidningarna och för en gångs skull handlar det om något annat än våldtäkter. I söndags hade en leopard lyckats smyga sig ända in till Maratahalli, bara några kilometer från Palm Meadows där vi bodde. Och nu pratar vi verkligen om långt in i stadsbebyggelsen. Helt otroligt att en leopard kan ta sig så långt in i mångmiljonstaden utan att bli upptäckt. Det är ungefär lika begripligt som att hitta ett lodjur i sovrummet hemma i Vänersborg.
Leoparder är grymma smygare. Indierna säger att tigrar är skickliga och att du inte upptäcker en smygande tiger förrän den är fem meter inpå dig. Leoparder är ännu vassare och där blir du inte varse den förrän du har den sittande på ryggen.
Det här var tydligen en vetgirig leopard. Den upptäcktes nämligen när den tassade omkring inne i en skola där den gjorde flera anfall mot människor som kom i dess väg. Den hann skada sex personer innan den sövdes och transporterades till en nationalpark en bit utanför Bangalore. Det är bara att tacka stjärnorna och alla hinduismens gudar för att det hände på en söndag då skolan var stängd, annars hade det kunnat gå riktigt illa.
Jag läser även om en händelse i Tamil Nadu, grannstaten till Karnataka där Bangalore ligger. För första gången någonsin, såvitt det är känt, verkar en människa ha dödats av en nedfallande mindre meteorit. Mycket tyder på att det var just en meteorit, men fler tester behövs innan det kan bekräftas. En busschaufför som promenerade hem från arbetet råkade befinna sig precis i närheten av där det ynka lilla föremålet dunsade ner från himlen och skapade en krater på dryga metern i omkrets. Bra jobbat av en liten flisa som inte vägde mer än 11 gram, ungefär som ett litet AA-batteri och den stackars busschauffören dog på fläcken. Ett riskfyllt yrke att vara busschaufför tydligen.
I Sverige är det stabilt grått och regntunga skyar. Söndagen avlöpte utan större avtryck och det var precis vad jag behövde efter en gäspig vecka. Nytt jobb med massor att sätta sig in i, i kombination med att jag var ovanligt påverkad av jetlag tog ut sin rätt och helgen gick i återhämtningens tecken. Efter långpasset på lördagen ville jag inte utmana mina ömmande hälsenor alltför mycket, så jag satte istället upp cykeln i trainern och följde damernas tremil i Holmenkollen. Om det nu var i Holmenkollen, det var svårt att avgöra i den kompakta dimman. Efter 400 meter var det bara jag som hängde med Johaug, resten av fältet gav upp direkt och körde sällskapsresa ända fram till slutkilometrarna. Johaug försvann i dimman som jagad av en hel flock leoparder och i mål var hon nästan fyra minuter före resten av fältet. Enormt imponerande och om det varit en ryska som gjort motsvarande vet jag vad de flesta av oss hade misstänkt. Men mig blev Johaug inte av mig och jag följde lätt med ända in till mållinjen med mycket krafter kvar. Lite ont i rumpan bara efter alltför lite tid i sadeln under tiden i Bangalore. Det får bli ändring på det nu.