Indienfamiljen

Matildas hemkomst från Indien har gått som en dans. Mycket tid med kompisar som ska tas igen och glädje att vara tillbaks i sin gamla klass. Jag har förundrats över hur lätt hon ställt om och förvånats hur lite hon egentligen pratat om tiden i Bangalore. Men de senaste dagarna har vi anat en förändring och igår kväll i samband med att hon och Inger tittade på ett TV-program om några familjer som liksom vi flyttat ut till olika ställen i världen så brast det. TV-familjernas uppdrag går mot sitt slut och det är snart dags att flytta hem. Det var ledsna miner och separationsångest på löpande band och plötsligt sköljde det även över Matilda. Den coola och till synes oberörda tjejen som tog adjö av alla i Bangalore fanns inte längre. Det var precis som om verkligheten kom ikapp henne. Efter en smekmånad med tillvaron i Sverige börjar det bli vardag även för Matilda.

När hon låg i sängen för att sova längtade hon till Indien. Pratade om Stonehill, att det var en lugnare miljö och att rasterna var enklare då man bara sprang ut i värmen i sin skoluniform som bestod av shorts och kortärmad blues. Inte behöva ägna halva rasten åt att klä på sig som om man ska på en polarexpedition. Om alla kompisarna och saknaden efter dem. Jag sa att vi säkert kommer att träffa flera av dem även här hemma. Men då sa hon Emely, henne kommer jag inte att träffa. Och det har hon säkert rätt i eftersom hon är från Rhode Island i USA. Matilda började räkna upp saker hon saknar. Som alla ”sleepovers” med väninnorna var och varannan helg, fredagsglassen med Elsa utanför butiken i Palm Meadows, shoppingturer till Phoenix Mall med den obligatoriska varma chokladen på Starbucks. Och de spontana doppen i poolen på klubben. Hon grät sin första längtansskvätt sen hemkomsten och undrade om vi inte kunde åka tillbaka till Bangalore och hälsa på senare i år. Inte på sommarsemestern för då åker alla kompisarna hem till sina länder, men kanske på höstlovet? Hon spekulerade i om vi skulle bo på hotellet eller om vi kunde bo hos någon av våra kompisar? Hon slog fast att Eleonor helt säkert ville att vi skulle bo hos dem. Eleonor står välförtjänt högt i kurs hos Matilda.
Vi pratade en stund och jag sa att jag förstod hennes känslor. Att det är skönt att vara hemma i Sverige, men att vi hade en väldigt spännande och behaglig tid i Indien. Att jag precis som Matilda känner att jag skulle vilja bo på bägge ställena. För det är klart att jag också saknar en hel del saker i Indien. Alla härliga människor, de spontana besöken på Biere Street, den italienska stamkrogen Toscanos, golfrundorna med Roger och att lägga sig i en solstol vid klubben med en bra bok och bara slappa. Närheten till många spännande resmål, där vi hann med Maldiverna, Goa, Kerala och tigersafari i nationalparken Bandipur. Speciellt Goaresan är ett positivt minne, där hela familjen var samlad och fick ett fint avslut på Indienäventyret.
Det tar inte många dagar innan man är tillbaka i den svenska vardagen. Ibland känns det nästan overkligt att vi varit i Indien. Som tur är finns några flitiga och välskrivande bloggare bland våra vänner i Bangalore som hjälper oss att vara med på ett hörn även efter hemkomsten.
Tack Catrin, tack Karin och tack Eleonor för att ni håller oss kvar i den indiska känslan.