En milstolpe
Idag tog Line körkort. Teoriprovet passerades galant och när hon väl hittade reglaget till bakrutans vindrutetorkare så gick även uppkörningen som en dans. Inte förvånande för mig och Inger som har övningskört en hel del med henne på slutet, men säker kan man aldrig vara. Med tanke på hur många bildårar som kör runt där ute kan man aldrig vara helt förberedd på vad man kan råka ut för.
När barnen tar körkort är det en påminnelse om att de är på väg ut i vuxenlivet. Att kalla barnen för barn när de är på väg att växa ur tonåren kanske inte är så relevant, men i föräldrars vokabulär är de väl barn oavsett ålder? Eller vad ska man kalla dem? Avkommorna, de vuxna, våra f d barn. Nej, barnen får de allt stå ut med att kallas.
Jag minns tillbaka när jag tog körkort. Jag hade en något krokig väg innan det låg på sin plats i plånboken. Jag övningskörde privat med min pappa, utan inblandning från någon körskola, vilket inte var helt ovanligt på den tiden. Baksidan var att granskningen kunde vara lite tuffare när det var dags för uppkörning. Vid det första tillfället var min pappa och tävlade i något VM-rally någonstans i världen och en bekant till familjen skulle ta mig till uppkörningen. Han hade även ombetts att se över vår mörkblåa SAAB 95a så den var fit-for-fight. Det senare hade han tydligen glömt för när uppkörningsgubben provade att dra i handbromsen visade det sig att den var närmast obefintlig i sin bromsverkan. Så det första uppkörningstillfället blev en kuggning utan att ha kört en meter. Lite snopet och för en 18-årig kille var det närmast en katastrof. För att inte tala om nesan att tappa ansiktet inför klasskamraterna. Uppkörningen var så klart bara en formsak som skulle avhandlas, för bil kunde jag ju köra.
Vid det andra uppkörningstillfället grinade oturen mig rejält i ansiktet. Jag hade kört runt i över 40 minuter på Köpings gator. Backat runt gatukorsningar och fickparkerat som om jag aldrig gjort annat. Allt gick utan anmärkning och på uppkörningsledarens order var vi på väg tillbaka. Då händer just det där oväntade som inte går att förutse. En av stadens mer kända A-lagsstjärnor vinglade berusat fram på trottoaren med stöd av en cykel som han ledde vid sin sida. Jag noterade honom och tog det lite försiktigt när jag passerade, vilket var tur. För just när jag skulle köra förbi raglade han till rejält och ramlade ut i gatan med cykel och allt bara några meter framför bilen. Jag reagerade instinktivt och väjde i sista sekunden ut åt vänster. Det var en mirakulös och reptilsnabb räddning av ett människoliv som jag än idag inte förstår hur jag klarade av. Belöningen blev dock inte vad jag i mina egna ögon förtjänade. I min reflexbetonade reaktion hade jag med ett par decimeter råkat passera en heldragen linje till körfältet bredvid. Några hundra meter från säkerheten, med körkortet halvvägs ner i min ficka, så rycktes det bryskt upp och hamnade i uppkörningsledarens plastmapp igen. Jag var naturligtvis förtvivlad och på en rak fråga från mig vad jag skulle gjort så var hans svar vagt. Du kunde ha krypkört bakom honom eller stannat tills han var utom räckhåll, men i och för sig hade du stoppat upp trafiken så den idén kanske ändå inte var den bästa. Hursomhelst, en spärrlinje får man inte korsa, så tyvärr…
Dags för uppkörning nummer tre. Jag minns att jag var så nervös så jag höll på att göra både ettan och tvåan i förarsätet, men det gick ändå vägen och körkortet fick jag i min hand. Och det har jag lyckats behålla sen dess och det är nog tack vare min ödmjuka och insiktsfulla strategi och devis att jag själv kör bättre än alla andra trafikanter. Så det gäller att ta sig så fort som möjligt från punkt A till punkt B. Ju kortare tid jag befinner mig ute i trafiken, desto mindre är risken att någon klantig medtrafikant kör på mig.
Skämt åsido, vi gratulerar Line till hennes införskaffade körkort. En milstolpe i livet är passerad.
