Indienfamiljen

Måndag morgon och ett par plusgrader med ett kompakt molntäcke som ger ifrån sig snöblandat regn. Vilken kontrast mot det jag har vant mig vid och det kan nog inte bli värre. Trodde jag, men det kunde det tydligen. Nästa dag bjuder på ungefär samma temperatur, men nu blåser det närmast storm också och den snöblandade nederbörden har övergått i spöregn. Som kommer farande på tvären och piskar in i ansiktet. Trots att det är mitt på dagen blir det aldrig riktigt ljust. Olof på jobbet tyckte att det var skönt att jag inte behövde komma hem under den mörkaste perioden. Jo tjenare tänkte jag. Det här är mörkt och ledsamt så det räcker och blir över. Jag hade glömt eller snarare förträngt hur förbannat bedrövligt vintervädret är på västsidan.
I Bangalore körde jag morgonjoggning i shorts och T-shirts medan solen letade sig upp mot en klarblå himmel. Där jag befinner mig nu är det inte tal om något sådant. Här är det råkallt och hur man än klär sig går kylan rakt in i märgen. Jag riktar en uppmaning till alla mina vänner som bor kvar i Bangalore. Förläng era kontrakt, stanna så länge ni kan. Sverige är ett gråkallt helvete som tar emot en från sin sämsta sida. Och ska ni flytta hem, se till att göra det på sommaren när det svenska klimatet är som snällast och mest välkomnande. Vilket i och för sig motsvarar den sämsta väderdagen i Bangalore.

Eländigt väder biter bara på sockerbagare och några sådana är varken jag eller Matilda. Så vi plockade fram träningskläderna och pannlamporna, sen drog vi till VSK:s Skidstuga och sprang nattcup i orientering. Blött och kallt i mossarna, med strilande regn och en hård vind som fick de högresta tallarna att svaja betänkligt. Perfekt! Orientering ska helst vara en utmaning och inte en tiominuters sprint i kortbyxor i någon park inne i stan.
Efter att ha sprungit och förlitat oss på att de runt omkring oss hade koll på kartan, med en rejäl miss på första kontrollen som resultat, insåg jag att det är bäst att hålla koll själv. Efter det knatade vi på finfint och Matilda kämpade som en liten hjälte i den blöta skogen. Det betalade sig bra och Matilda kunde inkassera segern i klassen kort svår. Med viss hjälp av pappa ska i ärlighetens namn tilläggas, annars hade hon näppeligen hittat runt banan som var på en alldeles för svår nivå för henne.
Känslan av att springa i en svensk skog, andas frisk luft utan inslag av brinnande sophögar och inte en hysterisk hund så lång ögat nådde, den var euforisk och gav mersmak. Det här har jag saknat!