Det är ryggen
Vilken fin vinterdag. Klarblå himmel och -6 grader. Bra med snö och inte mycket vind att tala om heller. En sån här dag är vintern en underbar årstid, särskilt när du är på ett ställe där du kan åka skidor. Ett sånt ställe är Lofsdalen.
Efter nerförsåkning tillsammans med oss på förmiddagen gav sig Line iväg på ett långpass i längdspåren efter lunch. Jag och Matilda fortsatte i pisterna, men efter en stund träffade vi på Alice, Matildas kusin, och då blev jag överflödig. Så jag åkte hem och vallade mina Madshus för att köra en after ski i längdspåret. Gårdagens runda på knappa milen var den första på två år. Huvudet höll inte ordning på det och mindes längdåkning som något positivt. Det var det också, de första fyra kilometrarna när det var utför. Därefter vände det uppför och då började både ryggen och armarna att påminna resten av kroppen om de här två åren. Plötsligt var skidåkningen allt annat än en njutning. Dessutom är det svårt att åka långsammare. Då får man inget tryck i steget och kan inte trampa ner skidan. Och bakhalt är en pina för mig. Jag måste ha fäste, precis som Charlotte Kalla. Utan fäste i klassiskt och vi båda är chanslösa. Stackars Kalla förresten, som gått från att vara hela Sveriges smultron till en ifrågasatt föredetting. Många av de som gnäller är soffpotatisar som inte åkt längdåkning sen de körde "vita blixten" i lumpen. Åk själva säger jag! Ring Rickard Grip och ställ er till förfogande. Jag törs lova att de flesta av tyckarna skulle få hjärtsnurp innan de var halvvägs i första backen. Backarna som världseliten kör uppför är sjukt branta och dödssjukt långa. TV:n ljuger om ni tror nåt annat.
Med de negativa tankarna sen gårdagspasset i minne gav jag mig iväg på ännu en tur. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag faktiskt åkte skidor på riktigt. Jag började med Hovärksspåret, men där jag tog höger igår valde jag vänster idag. Fortsatte ut på Petterssonspåret. Det både fäste och gled bra i spåret. När jag var längst bort gjorde jag ett misstag och valde spåret över fjället hem. Där hade det blåst i lite pudersnö i spåret och glidet blev sämre. Dessutom blåste det motvind och jag fick verkligen kämpa på med stakningen. Plötsligt vaknade ryggen till och undrade vad jag höll på med? Var vi inte överens igår att du skulle hålla dig ifrån den här idiotin? Håll käften på dig tänkte jag och trots den flacka terrängen övergick jag till diagonalåkning för att få bort den gnällande smärtan i ryggen.
Sista kilometrarna var det mer varierad terräng och jag slapp den monotona stakningen. Positiva förnimmelser om hur härligt det kan vara att åka längdskidor dök upp. Nu ser jag fram emot ännu en tur i morgon. Jag brukar behöva närmare 15 mil i benen innan jag hittar en hygglig teknik och balans. Så långt kommer jag inte hinna åka i år.
Vi här uppe i fjällen lider med Inger som sitter själv hemma i ett grått Vänersborg. Hon älskar längdskidåkning och hade gärna varit med, men hon fick tyvärr inte ledigt. Nu får hon nöja sig med att ladda inför knäoperationen på måndag. Förhoppningsvis ska den fixa hennes sargade knä så att hon kan röra på sig utan smärtor framåt vårkanten.