Våga vägra
Det har varit en aning körigt på slutet. Den här veckan var det Lean-utbildning från arla morgonstund tills tuppen lagt sig för dagen. Jag tror på Lean-tanken fullt ut, men när det ska slås på trumman så gör man det så öronen håller på att trilla av. Lagom är alltid bäst, det är en devis att beakta. Många avsnitt i kursen var väldigt intressanta och nyttiga. En hel del verktyg som är användbara i vardagen. Andra kändes mindre nödvändiga. Som den kvarten vi spenderade på att lära oss hur man river av sidan i ett blädderblock utan att den går sönder.
I helgen drar Swedish League igång nere i Skåne, en serie tävlingar som lockar hela svenska eliten och delar av den internationella. Björn och Line ska naturligtvis springa och jag och Matilda hänger med och supportar. Matilda har fortfarande armen i gips och kan inte springa, medan jag nöjer mig med att delta vid en av tävlingarna.
Inger har så smått börjat promenera på sitt opererade ben och det verkar lovande.
Jag tillhör skaran som inte hoppat på facebook-tåget. Inte helt okomplicerat då mer och mer av kommunikation och information har en tendens att skickas ut den vägen. Men jag står emot, vilket betyder att jag vid vissa tillfällen är lyckligt (eller olyckligt) ovetande om vad som är på gång. Trots det har jag inga planer att falla till föga. Det här är inget jag gjort en prestigefylld grej av, inte då. Sån är verkligen inte jag. Skämt åsido, den största anledningen är att jag inte vill bli som alla dem som verkar ha flyttat sina liv till facebook. Som är inne stup i kvarten för att kolla läget eller lägga ut någon meningsfull uppdatering. Som att man bakat bullar, kört igång tvättmaskinen eller lunkat ett par kilometer runt kvarteret. Inte behöver jag kurtisera via facebook heller, för jag har redan en vacker fru och det räcker gott och väl för mig. Jag hänger mig till skaran som vågar vägra facebook helt enkelt och det tänker jag fortsätta med. Undrar om det finns någon facebookgrupp för oss?