Indienfamiljen

Helgen var rena pyttipannan. En mix av både det ena och det andra. I fredags bjöd Line och Quentin på en delikat trerätters middag. Vi kan inte klaga på Quentins inflytande på Lines matlagning. Det har sina fördelar för föräldrarna när dottern har en fransk pojkvän. Proppmätta rundade vi av kvällen med att fira Leksands bragdartade uppgång till SHL, vilket redan avhandlats här i bloggen. Det tål dock att upprepas hur många gånger som helst.

Under lördagen åkte Line och Quentin till Strömstad och sprang en orienteringstävling. Eftersom VM går i de trakterna senare i år så var stora delar av världseliten på plats för att få en vink om vilken typ av terräng som väntar. Line lyckades vinna den äldre juniorklassen i bra konkurrens medan Quentin blev sexa i sin seniorklass. Mycket starka lopp av dem bägge.

På eftermiddagen var vi bjudna till fest i Trollhättan. På ett uppehållstillståndsparty. Våra goda vänner och tidigare grannar i familjen Korp har engagerat sig i de syriska flyktingarna som kommit till Sveriges största flyktingförläggning Restad Gård i utkanten av Vänersborg. Allra mest har de tagit sig an två ensamkommande killar, John och Mojad. Speciellt den senare har haft en tuff tid med oro både för sin egen framtid och för föräldrarna som bor kvar i Damaskus. För att hjälpa Mojad lät Korparna honom flytta in hos sig.
Vi har träffat både John, som strävar på med studier med målet att bli läkare och som Björn blivit kompis med, och Mojad vid ett flertal tillfällen. John fick sitt uppehållstillstånd för ett tag sedan och nu var det Mojjes tur. Och som det har förändrat honom. Från inbunden och lågmäld till social och uppsluppen som i en handvändning. Så mycket kan lite trygghet och framtidstro påverka en människa. Båda killarna pratar dessutom svenska mer eller mindre flytande efter bara två år i landet.

Matilda var hemma med kompisen Lova under tiden som vi partajade. Hon fick prova att åka på en så kallad Air board, en sorts segway men utan något att hålla sig i. En halvt livsfarlig mackapär och det gick väl sådär för Matilda som stöp i backen. Hon klagade på ont i armen och under söndagen fick Inger köra till sjukhuset med henne. Det visade sig vara en spricka i strålbenet och nu ska Matilda bära gips på underarmen under tre veckor. Det innebär ett det finns två krymplingar i huset för tillfället. Krympling d ä och Krympling d y. Jag mår däremot som fisken i vattnet. Än så länge är bäst att tillägga.

Under söndagen hann jag även med att springa en tävling i Gudhem utanför Falköping. Det är bara några kilometer från den stora trandansen vid Hornborgasjön. Efter tävlingen svängde jag förbi och tittade på skådespelet. Jag räknade till 17500 tranor, jag kan ha missat någon, men det stämde nog någorlunda för det var samma siffra som tranräknarna fått det till och skrivit på informationsskylten.

 

En bråkdel av alla tranor som stannat och fikat vid Hornborgasjöns sydspets.