Indienfamiljen

Den femte dagen i diwaliveckan kallas Bhaiduj. Det är en dag för familjen och som ägnas åt att stärka banden mellan syskonen. Systrarna ber om välmående för sina bröder, precis som Yami enligt legenden bad för sin broder Yama (dödsguden), och bröderna ger sina systrar små presenter som tack.
Jag tvivlar på att min syster har tillägnat mig några böner idag och då blir det banne mig inga presenter i retur heller. Vill hon ha en present får hon minsann ge mig en ordentlig bön först. Någon rättvisa får det allt vara även i vår familj.

Under kvällen samlas man och äter en väl tilltagen middag som avrundas med sötsaker i massor. Indier älskar verkligen allt som är baserat på socker, men det är inte ett slags godis som vi är vana vid. Vilket de i och för sig också är helt galna i de gånger de får tillfälle att smaka på det.
Indiskt godis består ofta av bland annat mjölk och en massa socker som kokats och stelnat till en kakliknande klump. Ibland smaksätts det också, men ofta smakar det bara sött, fett och sliskigt och är verkligen inte något som attraherar mina smaklökar.
I samband med t ex giftermål, födelsedagar och barnafödslar bjuder de anställda generöst på indiskt godis på kontoret och jag får verkligen anstränga mig för att lyckas svälja det utan kväljningar. För det går inte att tacka nej, det skulle ses som en skymf och förnärma dem något enormt.

Diwali firas på många platser runt om i världen. Drygt 30 miljoner indier beräknas leva utanför landets gränser, t ex i Afrika, USA och i Storbritannien, och nyligen arrangerades ett gigantiskt diwalifirande med cirka 100 000 deltagare på en jättelik idrottsarena i Dallas.

För ovanlighetens skull har solen lyst med sin frånvaro den senaste veckan och trots alla löften om att den skulle visa sig igen framemot helgen så såg vi inte röken av den idag heller. Tvärtom så vaknade vi till ett porlande regn även idag, men redan tidigt på förmiddagen var det borta. Molnen dröjde sig dock envist kvar resten av dagen.
Det är en behaglig temperatur att springa i just nu och det vore en njutning om det inte vore för att jag drabbats av klumpfot. Jo, det är säkert. Det syns inte på utsidan, men det känns tydligt när jag springer. Foten suger sig liksom kvar i marken och för varje steg krävs en extraordinär kraftansträngning för att utmana gravitationen och lyfta på den flera kilo tunga klumpen. Jag intalar mig att det fortfarande är utmattningssviter från förra helgens nära döden upplevelse vid Bangalore Ultra och det lossnar nog snart. Eller inte.

Matilda har en ny kompis på besök, Eysha från Australien som varit i Indien sedan terminen startade i augusti, och hon ska sova över hos oss till i morgon. Hennes mamma är en av lärarna på Stonehill och de bor i en annan ”gated community” som ligger endast 20 minuters bilresa från skolan.
Eysha har aldrig varit i den här delen av Bangalore tidigare så Matilda ville visa upp Whitefield, som vår stadsdel heter, från en av sina bättre sidor. Först blev det manikyr och pedikyr på Elan Nail Studio i Lake View Farm, en av Matildas absoluta favorithobbies, och sen avrundade vi kvällen på ett av våra stamställen, den italienska restaurangen Toscanos.

Medan tjejerna fixade naglarna på Elan passade jag på att skämma bort mina hopplösa fötter med en omsorgsfull fotspa. En thailändska eller möjligen filippinska kämpade tappert med tången på mina krigshärjade naglar, för att inte tala om hur hon filade på alla mina mödosamt tillkämpade löparförhårdnader. Sen smörjde hon fötterna med olika väldoftande krämer och avslutade med massage av både vader och fötter. Totalt höll hon på en bra bit över en timme. Hon gjorde verkligen en tapper insats för den ringa kostnaden av drygt 100 kronor och med tanke på arbetsinsatsen får det betraktas som rena rånet.
Jag tyckte synd om den stackars fotbruden som verkligen fick ett ”mission impossible”. Jag undrar vad hon hade gjort för ont för att straffas så hårt och tilldelas mina fötter. Kan hon ha stulit ur dagskassan eller kanske bara mördat en kollega?