Nandi hills - apornas planet
Cyklonen biter sig ihärdigt fast och regnet fortsätter. I kombination med monsunens andra halvlek, när den sugs tillbaka ut över det varmare havet efter att ha varit uppe och vänt vid Himalaya, så har vi den näst regnigaste hösten på hundra år över södra Indien.
I lördags fanns tendenser till att det började avta, men under söndagen tog det ny fart med småregn större delen av dagen. Just de här långdragna dagsregnen, liknande de vi är vana vid i Sverige, är väldigt ovanliga i den här delen av Indien.
I Chennai och delar av Tamil Nadu är det kaos med stora översvämningar och du får vada i vatten upp till knäna på gatorna. Många skolor och arbetsplatser har tvingats stänga. Indien är verkligen inget ”landet lagom”. Det är antingen eller, alltid ytterligheter.
Sjöar som legat torra i flera år är nu vattenfyllda och landets miljontals bönder har bytt fot. För ett par månader sedan fanns en oro för att veteskörden skulle bli dålig på grund av torka. Nu är problemet att den kan mögla eftersom det inte finns kapacitet att lagra det skördade vetet inomhus.
Som ni hör, bönder i Indien är som bönder i Sverige, alltid finns det något att vara missnöjd över. De skiljer sig dock åt på en punkt. Ingen klagar över den orättvisa fördelningen av bidragen från EU.
Vår chaufför Babu tycker det är hejdlöst kallt, speciellt på nätterna, och han tvingas sova med både täcke, tröja och de senaste nätterna även med jackan på för att inte frysa. Han bara väntar på att bli förkyld.
Jag har det för en gångs skull riktigt behagligt i bar överkropp under ett tunt täcke och den senaste veckan har jag inte ens behövt ha A/C:n påslagen innan sängdags.
Matilda och jag tog en utflykt till Nandi hills i helgen. Flera av Matildas kompisar var fortfarande bortresta och några var på födelsedagskalas hos en av klasskamraterna. Alla i klassen var inte bjudna och den här gången var hon en av dem som inte var med. Hon sa att det inte gjorde något, men jag märkte att det inte var riktigt sant. Även om det är så det fungerar i livet så förstår jag henne. Det är aldrig kul att känna sig bortvald, så jag tänkte att en utflykt skulle få henne på andra tankar.
Nandi hills är två bergsknallar som ligger några mil norr om Bangalore. En åtta kilometer lång väg med flera serpentiner tar en de cirka 400 höjdmeterna till toppen som ligger på 1479 m ö h och resan upp ger nästan lite alpkänsla. Det är naturskönt och utsikten är milsvid, en oas väldigt annorlunda mot Bangalores storstadskaos.
På toppen ligger ett tempel, några enklare restauranger samt ett gammalt fort och det är ett populärt utflyktsmål för många.
Vi klev ur bilen och vandrade till fots den sista dryga kilometern upp till toppen. Babu tyckte det verkade extremt korkat och närmast farligt ansträngande. Han föreslog att vi kunde åka bil ända upp och promenera nerför i en kilometer istället. Men vi stod på oss och övertygade honom om att vi skulle överleva. Vilket vi gjorde.
Promenaden gick i vindlande trappor omgivna av frodig grönska. Det kunde ha varit riktigt vackert om det inte var för allt skräp som låg slängt på marken, trots att det för ovanlighetens skull fanns många papperskorgar uppsatta efter vägen. Men det finns inte i människornas medvetande att använda dem. De kan stå två meter från en papperskorg och bara släppa chokladpapperet eller den tomma chipspåsen på marken. För mig med svenska skräpvärderingar inpräntade är det så jäkla irriterande att de inte värnar mer om sin miljö.
Babu har sannolikt aldrig lämnat södra Indien och har av försteliga skäl inte riktigt koll på djurlivet i norra Europa. Han frågade om vi har samma typ av apor i Sverige som de har i Indien, tagandes för givet att vi har apor naturligt i vår fauna. Jag sa att vi inte har några apor, men när jag tänker efter så är det kanske en sanning med modifikation. Många i vår del av världen uppför sig tveklöst som apor även om de råkat födas i människokroppar.
Naturligtvis har de avskyvärda terrorattentaten i Paris även uppmärksammats i Indien. Tiden är förbi då vi kunde känna oss säkra och fredade i Europa. Även om krigen utspelas långt från oss rent geografiskt kryper de ändå nära inpå. IS barbariska uppträdande lämnar ingen oberörd och jag förstår de som lämnar allt och flyr.
Vi märker en konsekvens av flyktingsströmmen till Sverige ända borta i Indien. När vi ska skicka personal på uppdrag till Sverige är handläggningstiden för en visumansökan mer än dubbelt så lång som normalt. Förklaringen är att svenska immigrationsmyndigheten har arbete upp över öronen med alla flyktingar som söker asyl och uppehållstillstånd.