En seger utan sötma
Det är söndag eftermiddag och Matilda är fortfarande i Phuket. Hon landar på indisk mark vid midnatt och hon är väldigt efterlängtad. Det finns många trevliga och kul vänner att umgås med här nere, det kan jag absolut inte klaga på, men att leva separerad från familjen är ändå en utmaning och utan Matilda hade det varit en ökenvandring.
Den här helgen har haft ett aktivitetstema. Igår spelade jag en deltävling i Scandinavian Open, en serie golftävlingar som Bangaloresvenskarna spelar under året. I vanliga fall är det långt ifrån givet att överge Matilda en hel dag och spela golf, men med henne i Phuket så passade jag på.
Den här gången var det på banan Troon Hills som ligger norr om Bangalore, i närheten av bergsknallarna Nandi Hills.
Troon Hills är en fantastisk golfresort, med ett pampigt klubbhus som inte går av för hackor och inramad av minst hundra nybyggda lyxvillor i tiomiljonersklassen. Och vi pratar svenska kronor, inte rupier. För mig är det en gåta hur de ska få alla dem sålda och tydligen är jag inte ensam om att undra. Det är nämligen bara ett fåtal hus som hittat köpare.
Banan är bland de finaste jag spelat, med många natursköna hål samt med fairways och greener i absolut toppskick. Precis som sig bör på en lyxanläggning för golf är det obligatoriskt med golfbil. Herreshiva, inte kan väl den indiska överklassen promenera runt banan, någon måtta får det väl ändå vara. Trots att du åker golfbil har du även en caddie som sköter dina klubbor under rundan, så det är lätt att bli bortskämd. Särskilt som hela kalaset med greenfee, golfbil och caddie landar på 250-300 kr.
I det ingår även alla fräcka apor som om du inte är på din vakt drar ner dragkedjan på sidofacket på din golfbag och länsar den på eventuella godsaker.
Troon Hills är en av de absolut mest utmanande banor jag spelat. Den är allt annat än förlåtande och ett misslyckat slag straffar sig direkt. För ett golfblåbär som jag med tio i handikapp så blir det ofrånkomligt en hel del missar. Igår varvade jag snygga par med både dubblar och tripplar, det sistnämnda är inget man vill ha, och slagen rann iväg innan scorekortet skulle summeras. Det blev en blygsam placering längre ner i startfältet.
Det var ändå långt ifrån så illa som skräckrundan när Janne Nordin för många år sedan tog med mig till Timrås bana vid Indalsälvens delta, där minsta lilla slice innebar ännu en förlorad boll. Det kändes som om det var mer Indalsälv än gräsytor och det blev en kostsam runda med många badande bollar.
Gårdagen resultat till trots hade jag en mycket trevlig eftermiddag tillsammans med Roger och de andra som spelade i vår boll. Roger och jag delade både Toyota till Troon Hills och golfbil på banan och det blev många skämtsamma kommentarer och skratt. Jag gillar att spela med killar som Roger, som har samma spelkynne som jag. Ett missat slag och man surnar till för ögonblicket, men några sekunder senare är det borta. Det finns så många som går runt på banan och är förbannade från första slaget till sista. Jag förstår inte varför sådana personer spelar golf överhuvudtaget. Ett fritidsintresse är väl menat som avkoppling? Ett tillfälle att fylla på batterierna med ny glädjefylld energi.
På vägen hem släppte vi av Roger vid Embassy groups, tillika Stonehills ägare Jitus och hans familjs Diwalifirande. De bjöd in till generös tältfest för alla föräldrar förra helgen, men tydligen var det inte nog. I veckan dök det upp ännu en inbjudan, den här gången i deras hem. Och det kan man kalla hem!
Trädgården är stor som hela Skåne ungefär, eller kanske något mindre när jag tänker efter, och boningshuset är som ett palats. När vi svängde in framför huset gick mina tankar till ett lyxhotell, där det första som möter en innanför entrén är en stor receptionsliknande lobby och en flott bar. Jag har aldrig sett något liknande och det var med avund jag tittade efter Roger när han iklädd sin indiska högtidsdräkt försvann in genom den stora entréporten. Nej, inte dörren, porten.
Jag var också bjuden, men hade motvilligt valt att tacka nej. Inte för att jag inte gillade tanken att champagnemingla med Jitus, Callins, Alebys, Fromholtz och övriga knösar inom societeten, tvärtom, men den här dagen fick förnuftet råda över champagne och bollywooddisco. Jag hade nämligen i ett mindre begåvat ögonblick anmält mig till Bangalore Ultras 25 km lopp med start kl 06:00 söndag morgon, vilket krävde revelj vid kl 04:00.
Det kändes som en lagom utmaning att träna inför när jag och David anmälde oss för en månad sedan, men den känslan var som bortblåst nu. Av olika anledningar har det inte blivit mycket tränat sedan dess och nu virvlade det oroliga fjärilar i magen. Plötsligt kändes 25 km som en oändlighet och jag misstänkte att mina träningsrundor på knappa 20 minuter efter att skolbussen lämnat Palm Meadows på morgonen inte skulle räcka till. Jag var inställd på smärta och på att det skulle krävas en hel del pannben för att ta mig igenom loppet. Och jävlar (förlåt) vad rätt jag fick!
Det började eländigt med en första kilometer som var bland det tyngsta jag upplevt, men sen kom vi in i ett tempo på drygt 4 ½ min per kilometer som kändes lagom och rimligt att hålla ett tag. Banan slingrade sig fram på ganska trevliga stigar och mindre grusvägar i en bambuskog. Likt de flesta loppen var det en bana med vändpunkt som skulle springas två varv, vilket innebar ständiga möten med övriga löpare. Ett äventyr i sig med alla indier som i vanlig ordning inte kan höger eller vänster, eller så sket de bara fullständigt i ordern före start att hålla till vänster vid möten. Sannolikheten för det sistnämnda är nog omkring 99,9%.
David sprätte, som den 40-åriga yngling han är, lätt vid min sida och det var uppenbart att han tyckte att det var för långsamt att springa med en gammal gubbe som jag. Jag uppmanade honom att hålla sin takt och inte ta hänsyn till mig. Han verkade inte ha förstått att det bara är något man säger och inte menar, så efter knappt sex km hade han fräckheten att skruva upp tempot ett snäpp och han gled obönhörligt ifrån mig meter för meter. Jag fortsatte nu med en viss ansträngning i samma tempo som tidigare och vid varvningen efter 12,5 km var jag en knapp minut efter David och klockan visade på drygt 56 minuter. Så långt var det över min förväntan och en tid under drömgränsen två timmar kändes möjlig att nå.
Men det var nu det började. Direkt efter varvningen gick det svagt uppför på en asfaltväg och till råga på allt var det motvind. Plötsligt var kroppen ett ton tyngre, andhämtningen blev tung och låren knorrade. För att inte tala om de ömmande hälsenorna, kramptendenserna i sätesmuskulaturen och den begynnande blodblåsan på höger stortå. Var kom de krämporna plötsligt ifrån?
Nu var det ingen lek längre. Resten av loppet blev en ren plåga, där jag verkligen fick stålsätta mig mot den viskande rösten i bakhuvudet som uppmanade mig att börja gå. Trots att jag var tröttare an jag varit på år och dagar strävade jag vidare. Meter för meter, blev kilometer för kilometer och det var en ren lättnad när jag äntligen nådde målet.
Kilometertiderna den sista tredjedelen av loppet var skämmigt långt över fem min/km och sluttiden landade på 2 tim och 4 min. Jag kan väl näppeligen kalla det en världstid, men jag var bara glad att jag lyckades ta mig igenom det hela med livet i behåll. Och utan att gå!
Efteråt blev det prisutdelning och döm om min förvåning när de ropade upp mig till podiet som segrare i klassen över 46 år. Tveklöst säger det mer om konkurrenternas tillkortakommanden än om min egen förträfflighet, något annat ska ni inte få för er. Men som Inger sade, det gäller att ta vara på och fira alla segrar. Så jag får väl gör det, men hur firar man en seger som innehöll betydligt mer smärta än sötma?
