En oönskad återuppståndelse

Allmänt / Permalink / 0

Efter en knapp veckas snörvlande var förkylningen betvingad och det var bara lite snuva kvar. Trodde jag, men det var dumt att ta ut segern i förskott för i natt gjorde den storstilad come back. Tuffa killförkylningar är envisa och inte att leka med. Om alla ni tjejer visste vad lyckligt lottade ni är som slipper dessa plågsamma trauman.
Jag kände redan framåt kvällen att det gick åt fel håll och jag hoppade i säng strax efter nio för att försöka sova bort det. Det gick sådär. Vid tretiden vaknade jag och kände att febern var tillbaka och att snuvan tagit ny fart. Näsan rann som det värsta Niagarafall och plötsligt utbröt en nysattack som måste vara aktuell för Guinness rekordbok. Minst tjugo nysningar i en obruten följd och jag var helt utpumpad när det äntligen släppte. Lite överraskande att förkylningen fick ny energi för under dagen kände jag mig närmast frisk, men kanske blev det för hårt med en golfrunda i solskenet plus inflyttningsfest hos familjen Aleby på kvällen.
Idag blir det en lugn kurerande söndag i TV-soffan. Utan TV eftersom vi sagt upp alla kanaler, så jag får hålla till godo med datorn och SVTPlay.
 Jag och Roger ägnade alltså förmiddagen åt golf på Clover green, den bana som ligger närmast Palm Meadows. Det betyder inte att det är nära för det tar ändå drygt en halvtimme att sig dit. Om trafikläget är bra vill säga, vilket det sällan är. Normalt är Clover green en ganska medelmåttig bana där bristen på bra bevattning gör att fairways vanligtvis är torr, hård och gräsfattig. Greenerna är däremot alltid i bra skick vilket betyder mycket. Det myckna regnandet har dock gjort att banan nu är i kanonskick. Utom åttonde hålet vill säga. Där surnade några lokala bönder till för några månader sedan på grund av en markägartvist och en morgon när banpersonalen kom till jobbet hade bönderna helt sonika tagit ut oxen under natten och plöjt upp greenen.
Efter att ha spelat några rundor den senaste månaden börjar bollträffen sitta något bättre, men spelet är fortfarande alltför ojämnt. Par (bra) och dubbelbogeys (inte bra) avlöser varandra. Även någon trippelbogey (verkligen inte bra) smyger sig in i scorekortet. Jag avslutade dock storstilat med par och birdie (mycket bra, fler av dem tack!).
Min egen hemmasnickrade svinganalys har konstaterat att min baksving är för flack och ibland stressad, vilket gör att svingplanet blir för lågt och tempot på tillbakavägen forcerat. Bollträffen blir därefter. Jag ska försöka åtgärda det, men då borde jag stå och träna på övningsfältet och jag vet redan att det inte kommer att bli av.

På kvällen var vi bjudna till familjen Aleby på inflyttningsfest. De flyttade hit i augusti, men det blev körigt i starten med denguefeber och annat så festen fick vänta. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge som det gamla välkända talesättet säger. Vi möttes av en generös och delikat buffé som till Matildas ohejdade glädje avslutades med hemmagjorda chokladbollar bakade på svenska råvaror. Chokladbollarna var menade till barnen, men Catrin var godhjärtad och smög till mig en liten boll. Kvällen räddad!
Alebys hus har en stor undervåning som lämpar sig bra för mingelkalas och det var nog tur det. Uppslutningen var nämligen bra och då inser man vad många svenskar det faktiskt bor i Palm Meadows.
Alltför tidigt kände jag att kroppen knorrade och då är vi tillbaka där det här inlägget började. Vid förkylningens återuppståndelse. Matilda skulle hem tidigare för ännu en översovning tillsammans med Emilia, den här gången i vårt hus, och jag hade lovat att följa henne hem för att därefter återvända till festen. Det var tanken, men när jag kom in i hemmets lugna vrå kände jag att det inte stod rätt till och att kroppen skulle må bättre av sängen än drinkar hos Alebys. Den taktiken hjälpte alltså föga och med facit på hand kunde jag lika gärna gått tillbaka och festat loss med de andra.

Nu laddar vi batterierna för en ny vecka, en fullmatad sådan. Det verkar ordna sig för Matilda med skolgång terminen ut och nu går hon in i sin näst sista vecka. I morgon är det dock studiedag på Stonehill och Matilda sover hos Märtha Aleby inatt. I morgon har de planerat shoppingdag på Phoenix Mall. Matilda ska köpa julklappar, men risken är nog överhängande att det bara blir en julklapp till henne själv inköpt på Zara.
Matilda är mestadels ute på vift och ibland undrar jag om hon redan flyttat hemifrån. Lite väl tidigt kan jag tycka, men i Indien är inget omöjligt.
På jobbet får vi besök från några svenska GKN-potentater och vi ska forma nästa års strategi för kontoret i Bangalore. Och sist men inte minst, i veckan kommer Inger tillbaka till Indien. Ett första steg mot en samlad familj igen.

Snart börjar Ingers lyxhustruliv igen.

 

Till top