En guru på besök
I helgen var det uppståndelse i Palm Meadows. Uppklädda hinduer vallfärdade till vår lilla muromgärdade fristad för nu var det stora grejer på gång. En mycket känd och respekterad andlig guru var på ingång för att skänka välsignelse och ge några goda livsråd på den hinduistiska vägen mot moksha, tillståndet av evig vila där du slipper återfödas.
Strax utanför den norra grinden, där expansionen av Palm Meadows är i full gång, hade ett stort tält slagits upp och där skulle seansen hållas. Att den här gurun var särskilt aktad rådde det inga tvivel om då kön in till de eftertraktade platserna ringlade lång redan två timmar innan han skulle starta sin massvälsignelse. För att visa sin vördnad inför mannen knatade de flesta runt barfota, för så gör de ofta i Indien när de vill visa sin kärlek och aktning.
Jag såg några bilder på den omtalade gurun och han såg väl ut som folk i allmänhet, varken mer eller mindre förnäm eller gudomlig. Det jag tyckte stack ut mest var snarare den burriga frisyren. Den saligt avsomnade gitarrvirtuosen Jimi Hendrix hade varit avundsjuk på det imponerande och klotformade krullet.
Personen som bjudit in honom bor i ett hus inte långt ifrån oss. Han är nog åtminstone halvhelig eller kanske självutnämnt nobel för i ett av rummen i hans villa har han byggt upp ett eget litet tempel. Ofta ser man arbetarna i Palm Meadows, de som sköter trädgårdarna och sopar gatorna, gå in i trädgården och kika in genom fönstret till hemmatemplet medan de uttalar några böner och bugar vördnadsfullt.
Dagen till ära pyntade hemmatempelmannen upp huset extra vackert med blomgirlanger och en röd matta som smyckades med en bred rad av tusentals avknoppade kronblad i gult och orange.
Guru betyder ”Den ärevördige” på sanskrit och inom hinduismen ska en guru behandlas med samma respekt som gudarna. Genom sina särskilda egenskaper och sin andliga klokhet kan ha ge livsråd och personlig guidning för att nå moksha, som är det tillstånd alla hinduer strävar efter. Alla trofasta hinduer har en personlig guru som de högaktar och lyder till fullo i sin mödosamma vandring mot moksha.
Tyvärr kunde jag inte dra fördel av den här guruns närvaro då en golfrunda väntade, vilket en hindu med all sannolikhet skulle dömt ut som en korkad och hednisk prioritering.
Jag antog att gurun ändå inte hade krafter nog att omvända min hopplösa själ, men kanske att hans andliga krafter hade räckt för att åtminstone välsigna min ömmande hälsena.
Jag var lika skeptisk till akupunktur som till övernaturliga krafter den gången Inger föreslog att hon skulle göra mitt underben till nåldyna, men det fick jag äta upp då det visade sig vara effektivt. Så kanske är min skepsis inför guruers krafter ytterligare ett utslag av västerländsk trångsynthet? Kanske borde jag prova handpåläggning och andliga krafter för att lindra smärtan som åter ligger där och lurar? Placeboeffekt och tro ska verkligen inte underskattas och vad har jag att förlora? Efter erfarenheten med akupunkturen borde jag lärt mig att inte döma på förhand och att ta emot alla möjligheter till bättring med öppet sinne. Kanske skulle en guru kunna skicka åtminstone hälsenan till moksha även om resten av kroppen och jaget inte förtjänat det?