En vecka i Norge
Nu är vi hemma i Vänersborg igen efter en intensiv vecka vid orienteringens junior-VM i norska Rauland. Tävlingarna avgjordes i ett fantastiskt naturskönt område på Hardangervidda, i gränslandet mellan skog och fjäll.
Björn åkte dit med höga ambitioner och förhoppningar om framskjutna placeringar, vilket var helt naturligt efter hans framgångsrika vårsäsong. Men tyvärr lyckades han inte infria sina förväntningar. Det var Björns första junior-VM och det var tydligt att mästerskapsrutinen saknades. Han föll tillbaka i gamla synder med för mycket fokus på att springa fort och det blev många orienteringstekniska misstag. Med facit på hand skulle han naturligtvis ha valt att representera Danmark redan för ett par år sedan. Då hade han sannolikt haft erfarenhet av några mästerskap och varit bättre förberedd på vad som väntade honom och hur han skulle hantera situationen mentalt. Förutom i finalen vid medeldistansen, som var en stor besvikelse, var det ändå relativt hyggliga insatser, utan att få till den där fullträffen som krävs för att vara med i det översta skiktet av resultatlistan vid ett VM.
Line och jag bodde tillsammans med familjen Johansson och familjen Andersson från Karlskronaklubben OK Orion. De hade en dotter (Tilda) och en son (Erik) som också deltog. Det var blandade framgångar även där. Erik gjorde en praktfull insats på medeldistansen och bärgade ett imponerande silver. Tilda lyckades också bra där med en femteplats. För Tilda slutade ändå JVM i moll då hon skadade foten vid långdistansen och tvingades bryta loppet och även stå över den avslutande stafetten. Erik åkte hem med ytterligare en medalj efter att ha ingått i det svenska bronslaget vid stafetten.
Line och jag deltog vid tävlingar som arrangerades parallellt för publiken och det var blandade insatser även för oss. Van som jag är av att lunka runt på gatorna i Bangalore så blev det väldigt tunga ben i de norska fjällmossarna. Men ändå, vilken härlig känsla att få springa orientering i en riktig skog igen. Det är för mig en gåta att inte fler upptäcker tjusningen med vår sport.
Vi hann även med att vandra upp till den närmare 1900 meter höga toppen av fjället Gausta. Jag har gjort det en gång tidigare för 28 år sedan tillsammans med min norska orienteringskompis Knut Mathisen som då bodde i närliggande Rjukan. Den gången sprang vi upp och mina minnen från den gången präglas mer av trötthet än av praktfull utsikt. För utsikten är storslagen och vid en klar dag kan man se 1/6-del av Norges fastland.
Nu ska vi vara hemma och ladda batterierna för att på fredag bege oss till Borås och årets upplaga av O-ringens 5-dagars. För ovanlighetens skull är hela familjen samlad. Inger ska arbeta och Björn har ett specialuppdrag att städa upp i sitt kaotiska rum. Han har knappt varit hemma sedan studenten och flera väskor står ouppackade sedan över en månad. Och innehållet för de som hunnits packats upp har inte nått längre än till golvet i hans rum. Frågan är om en vecka är nog för att hinna sanera röran.