På nattklubb
Bangalore levererar igen. Det envisa regnet är äntligen borta och solens värmande strålar träffar oss från en klarblå himmel. Precis som det ska vara den här årstiden. Det är till stor glädje för Inger som gillar att ligga vid poolen och bättra på solbrännan. En annan som är glad är Hasse, en kompis till oss från Stockholm som är på besök. Han är en värmedyrkare och knorrar så fort termometern letar sig under 25 grader. Inget han behöver oroa sig för eftersom det snarare handlar om dryga 30 de närmaste dagarna.
Många svenska familjer har redan åkt hem till Sverige för att fira jul och det känns halvtomt i Palm Meadows. Några av killarna är kvar för att jobba ytterligare en vecka innan de åker hem och ansluter till resten av familjen. Med fruarna hemma i Sverige gäller det tydligen att ta tillfället i akt, fånga sparven i flykten liksom, så på lördagskvällen drog ett gäng till nöjeskvarteren runt 100ft Road för en utekväll. Det började med mat och ett par drinkar på Fatty Bao, en asiatisk restaurang med kanongod mat och härlig atmosfär. Några betalade kontant och några pröjsade med kort. Naturligtvis lyckades personalen dribbla bort pengar från en person och det blev ett kackalorum modell större. Den nyanlände Hasse, som inte sovit mer än en ynka timme det senaste dygnet och inte gillar dödtid, tyckte att det passade fint med en runda shots (svinäckliga!) till hela gänget under tiden för att hålla sig vaken. Med kollektiv charm och förtroendeingivande argumentation lyckades vi till slut övertyga restaurangchefen om att vi hade gjort rätt för oss och vi kunde rikta blickarna mot nästa ställe, nattklubben The Black Rabbit. När vi stod på trottoaren utanför Fatty Bao och väntade på bilarna kom plötsligt personalen efter oss och viftade med en nota. Det var naturligtvis Hasse som glömt betala för shotsen. Så gick det med den trovärdigheten.
The Black Rabbit visade sig vara något helt annat. Stället var knökfullt med festande indier i dryga tjugoårsåldern och discomusiken dunkade på så hög volym att man inte ens hörde sig själv när man pratade. Inget ställe för barhäng och konversation med kompisgänget. Det handlade mer om att dricka, dansa och spana. Jag konstaterade snabbt att på nattklubbarna är tjejerna lika utmanande klädda i Bangalore som i Sverige. På vardagarna är de flesta indiskor noga med att täcka ben och axlar, men här verkade det handla om att visa så mycket som möjligt av magar och ben. Inget som tjejernas stränga pappor sannolikt är medvetna om. När tjejerna går hemifrån är de ofta strikt klädda i traditionella indiska dräkter som täcker det mesta, men på vägen sker förvandlingen. Ofta går tjejerna ihop och hyr ett hotellrum där de byter om till en mer utmanande outfit. På vägen hem från utekvällen passerar de åter hotellrummet och byter tillbaka innan de går hem till föräldrarna igen.
Söndagen innehöll en portion poolhäng, lunch på Chili’s och julklappsshopping på Phoenix Mall samt sportaffären Decathlon. Hasse är normalt ingen storhandlare, men här visade han oanade talanger och shoppade loss i en klass som fått en expatfru att verka modest.
På kvällen gick Inger och Hasse till gymmet, medan jag sökte mig till innebandygänget i Palm Meadows. Efter förra söndagens debut straffade träningsvärken mig hårt och i vissa muskler hängde den kvar i flera dagar. Idag skulle jag ta det lugnare, det hade jag bestämt mig för, men avbytarna var få och på slutet var jag så trött att varje liten rusch kändes som ett helt Stockholm Marathon. Tröjan var genomblöt av svett och när jag kom hem var jag så utmattad att jag knappt orkade prata. Straffet kom som ett brev på posten och när jag lade mig för natten kände jag hur träningsvärken redan kom smygande. Att jag aldrig lär mig.