På jakt
Julstämningen vill inte infinna sig. Kan inte minnas att det kändes så ifjol när vi också var i Bangalore, men hur vi än pyntar och köper julklappar så vill det sig inte riktigt i år. I brist på gran har vi plagierat grannarna och hängt färgade kulor och lagt glitter på den lilla palmen i trädgården och vi har klätt vardagsrumsfönstret i en ljusslinga som i och för sig höjer mysfaktorn. Men särskilt juligt känns det ändå inte. Nästa år får det bli julfirande på traditionellt vis. I Danmark, med helstekt anka och dans runt granen hos mormor och morfar har Matilda bestämt. Det är vad hon är van vid. Där har vi firat de flesta jular sen hon kom till världen.
För mig är jul snarare Dalarna och Nås i familjens stuga. Där firade vi de flesta jular under min uppväxt. Många var vita och snörika, men inte alla, även om jag gärna vill minnas dem så. Har även minnesbilder av att jag sprang det (på den tiden) traditionella tvåtimmarspasset på julaftons morgon på en frostnupen men snöfri tallhed åt Lindesnäshållet till. Öppet och till synes lättsprunget, men den halvfrusna tjocka mossan och de sugande backarna sög musten rejält ur benen. På den tiden fanns inga orienteringskartor runt Nås, men sedan Tord och Karin Hederskog flyttade till byn har det blivit ändring på det. Tord är lika rastlös som han är duktig på kartritning och han har lagt många timmar på att skämma bort oss med fina kartor lite varstans i grannskapet.
Nås ser inte mycket ut för världen för en oinvigd. De flestas bild av byn är en bensinmack och en sliten pizzeria som passeras på vägen till pisterna i Sälen. Möjligen att en och annan allmänbildad även associerar Nås med Ingemarsspelen och utvandringen till Jerusalem. För mig är den lilla byn så fantastiskt mycket mer än så. Mete efter foreller i Vallbergstjärnen som liten pojk tillsammans med morfar. Minns särskilt den gången de planterat in en ny omgång som visade sig vara vandrande. De letade sig ner genom den smala och grunda bäcken som var utloppet och där kunde vi mer eller mindre skörda dem för hand. Ett eldorado för en tioåring med ett brinnande fiskeintresse. Var det fiskeintresset tog vägen sen är en gåta, men ibland glimtar det till och jag får för mig att köpa ett flugfiskespö. Det brukar dock försvinna igen innan det går från tanke till handling. Men Nås är även löpturer i oändliga skogar med både björnspillning och tassavtryck från varg. Det är möte med lodjur när jag kom på min mountainbike mitt ute i Finnmarkens ingenstans. Och midsommarfirande. Från dåtidens invasion med tusentals festande ungdomar från hela Mellansverige till nutidens majstångsresning och familjelekar på Storänget, festplatsen vid Västerdalälvens norra strand. Det här året blev det inget midsommarfirande i Nås för oss. Jag åt insmugglad sill och nubbe med vännerna i Bangalore och resten av familjen firade med familjen Korp på västkusten. Lika bra var väl det. Häromdagen var det nämligen varmare i Nås än vad det var där på självaste midsommarafton. Då var det spöregn och allt annat än värmande tio grader. Ur led är vädret och jag kan inte låta bli att oroas över vad som håller på att hända med vår jords klimat. Men det får vi tänka på en annan gång. Nu koncentrerar vi oss på att försöka hitta Hej Tomtegubbar, julgranar och färgglada paket. Jakten fortsätter!