Inget mer lindansande
Inget Indien idag. Jag riktar istället blicken mot Sverige och omgivningarna runt min uppväxtstad Köping. En kompis till mig, den till Norge emigrerade Malmbyikonen Leffe, hade färdats efter E20 på sträckan Kungsör-Arboga. Han hade noterat att de river den drygt fyra mil långa linbanan mellan kalkbrottet i Forsby och Cementafabriken i Köping. Jag är säker på att många av er har lagt märke till linbanan någon gång.
Faktum är att rivningen påbörjades redan för några år sedan när korgar och linor togs ner. Det som sker nu är antagligen att betongstolparna går samma öde till mötes.
När jag var i småskoleåldern var den i sin fullaste prakt. Korgarna dansade strävsamt fram, dygnet runt, i en till synes oändlig rad och jag hade en pojkdröm att smyga ner i en korg och åka med.
Jag kommer än idag ihåg när de stängde av banan och de tomma korgarna bara hängde där stilla och såg ledsna ut. Som om de förstod att de inte var önskvärda längre, att deras dagar var räknande. Om jag minns rätt var det i slutet av 70-talet, men på 90-talet sprattlade den plötsligt till och började transportera kalk igen. Då var det den längsta linbanan i tjänst i hela världen. Det varade i ett par år innan den stängdes av för gott efter totalt 53 år i tjänst.
Jag har passerat under linbanan vid ett oräkneligt antal tillfällen genom åren, framförallt på sträckan Köping-Kungsör. Att spåren efter banan nu utplånas helt är vemodigt och det kommer kännas konstigt nästa gång jag passerar där. Som att något saknas. Precis som rövarhövdingen Mattis sa när Skalle-Per drog sitt sista andetag i filmen om Ronja Rövardotter.
– Han har ju alltid funnits.