Indienfamiljen

Matildas sista dag i skolan. Idag bar hon en särskild tröja som alla elever har när de slutar på Stonehill. Den är vit med blå inslag och texten ”Stonehill Alumni” tryckt på ryggen. Traditionen är att klasskompisarna skriver sin signatur och en avskedshälsning på den. Matilda är förvånansvärt cool och tar avskedet från Stonehill med ro, troligen underlättat av att flera av hennes kompisar redan rest till sina hemländer för julfirande. Trots att hon haft en bra tid på Stonehill ser hon fram emot att komma hem till sin svenska klass igen. Förmodligen kommer saknaden av Stonehill och kompisarna i Bangalore krypa på henne så smått när hon är hemma i den svenska vardagen igen.

Jag beundrar Matilda för hur hon genomfört det dryga året på Stonehill. Hon har klarat alla ämnen med omdömet godkänt eller bättre, vilket är en fantastisk prestation med tanke på att hon klev in i skolan den första dagen med högst begränsade kunskaper i engelska. Hon förstod inte mycket av vad lärarna sa och det var naturligtvis stenhårt i början. Men hon var tuff och klagade aldrig, gick till bussen varje morgon med ett leende. Kämpade tappert och nu går det som ett rinnande vatten, både med engelskan och med övriga ämnen. Alla elever som kommer till Stonehill med begränsade kunskaper i engelska får extra stödundervisning i språket. Matilda genomgick nyligen ett test och fick omdömet ”fluent”, vilket innebär att hon inte är i behov av stödundervisning längre. Hon är tveklöst bäst i familjen på engelska nu, särskilt när det handlar om uttal. Ingen svengelska där inte. Nu är det en utmaning att bibehålla och även utveckla kunskapen hemma i Sverige. Vi har en dialog med skolan där hemma om hur det ska gå till.

Idag fick jag ta en OLA taxi till jobbet. Jag beställde den via OLA-appen i mobilen strax efter jag klivit ur duschen och jag stod fortfarande i kalsongerna när det tre minuter senare ringde en taxichaufför och undrade var han skulle plocka upp mig. Han var redan på plats vid infarten till Palm Meadows, men släpptes inte in av vakterna vid grinden. Jag tog en språngmarsch dit och nio minuter efter att jag gjort min beställning satt jag i baksätet på en sprillans ny Tata Indica med Fayazuddin vid ratten. En halvtimme och fjorton kilometer senare klev jag in på kontoret endast tjugo kronor fattigare. OLA Cab, guds generösa gåva till det taxiåkande folket.
Anledningen till min taxifärd var att Babu inte kan köra. I förrgår fick jag ett sms-meddelande från honom i mobilen, ”I meat wit acxant sir”. Kanske inte den bästa engelskan, men med en hel del fantasi lyckades jag till slut lista ut att Babuengelskans ”acxant” var lika med den normala engelskans ”accident”. På väg hem från Palm Meadows på sin motorcykel kom en annan motorcykel och körde rätt in i sidan på honom. Babus ena ben fick sig en rejäl smäll och nu kan han inte stödja på det. Att köra bil i det skicket är inte att rekommendera så vi får försöka klara oss utan honom ett par dagar och hoppas på ett snabbt tillfrisknande. Annars måste vi hitta en temporär lösning för utan chaufför är du gravt handikappad i Bangalore. Jag kan köra kortare sträckor, men att ge mig ut på längre turer vore att utmana ödet lite väl mycket. Kör man dagligen är inte frågan om man kommer att råka ut för en olycka, utan snarare när och i vilken omfattning.