Indienfamiljen

När man bor i Indien får man räkna med att dela sin bostad med diverse andra hyresgäster. Myror inte minst. I början tyckte vi det var jobbigt och vi jagade dem hysteriskt. Vi klagade hos ”Pest Control-mannen” som var här och la ut gift. Då var det lugnt några veckor, sen var de tillbaka. Till slut gav vi upp och med tiden har vi blivit rätt vana att dela myrstack med dem. Dessutom började vi ifrågasätta hur hälsosamt det var för oss själva att ha giftet liggande i huset.

När jag säger myror så är det i själva verket fyra olika sorters myror. Det är de stora, betydligt större än de svenska skogsmyrorna, som man kan hitta lite varstans i huset. I perioder kan de mer eller mindre invadera oss.
Sen är det de röda mellanstora som ser ut som förväxta svenska pissmyror. De kommer lite då och då, men inte i så stora antal. Vi har de något mindre svartmyrorna som trivs utmärkt i badrummet på bottenvåningen och så har vi sist och faktiskt även minst, de mikroskopiskt små krabaterna som knappt går att se med blotta ögat. De tycker att vår diskbänk är rena paradiset och varje morgon myllrar de frenetiskt runt i hundratal i jakt på matrester. Då brukar jag göra ett svep med disktrasan, men någon timme senare har de skickat ut en ny division och vi är tillbaka till ruta ett.

Men som sagt, man vänjer sig och förlikar sig med situationen på ett helt annat sätt än hemma i Sverige. Där skulle vi inte acceptera några myrinvasioner överhuvudtaget.

Vi är ändå lyckligt lottade, peppar, peppar är det bäst att tillägga. Vi har till exempel bara hittat två kackerlackor i huset på de första sex månaderna. Ett mycket bra facit.
Vi har heller inte förärats några råttor inomhus, vilket flera av våra vänner här nere har drabbats av. Vår tidigare närmaste granne, de har flyttat vidare till Belgien nu, fick in en stor elak råtta i huset som anföll deras två-åriga dotter i sängen. Hon fick ett 20-tal bett över hela kroppen, men klarade sig som tur var utan allvarligare skador.

Skorpioner är också vanligt att man får in i huset, men även det har vi klarat oss ifrån. De har tydligen en förkärlek till att krypa in i skor, vilket resulterar i ett stick med gadden i tån när ägaren sticker in foten. Nu är det inga dödliga stick utan mer i nivå med ett getingstick eller ett huggormsbett.

Om vi i våra välbyggda hus i Palm Meadows ändå råkar ut för allt det jag nämnt, då kan jag bara föreställa mig hur det är för de indier som bor i enklare hus och ibland helt enkelt under en blå presenning. 

Det läskigaste man kan råka ut för inom Palm Meadows är nog kungskobrorna. De söker sig väldigt sällan in i husen, men kan hittas ihopringlade bakom en blomkruka på altanen eller i trädgården. Vi har inte sett någon kungskobra än, men David såg en för ett tag sedan som ringlade över gatan mitt på ljusa dagen.

Kungskobran är världens största giftorm och ett bett leder till döden i 70 % av fallen. De är tack och lov inte aggressiva utan hugger bara i självförsvar, trots det får de gärna hålla sig på behörigt avstånd för mig.

Annars lever livet sin gilla gång för den stympade indienfamiljen. Huset känns tomt sen Inger åkte och vi saknar henne så klart.

Jag och David gjorde ett intressant företagsbesök häromdagen. Vi besökte TCS (Tata Consultancy Services), ett jätteföretag som i sin tur ingår i den gigantiska Tata-koncernen. Bara i den byggnaden vi besökte arbetar 5 000 ingenjörer och i hela Bangalore finns sammanlagt ca 35 000 ingenjörer. Helt abnorma siffror.

Vi fick ta del av hur TCS utför ”manufacturing engineering” för den brittiska flygmotortillverkaren Rolls Royce räkning. Ett mycket lyckat samarbete där de var involverade både breddmässigt och på ett djup i verksamheten som överraskade oss. Det visar att allt går med rätt attityd och vilja och kostnadsbesparingarna för Rolls Royce är naturligtvis stora. Där har vi mycket att lära.