Indienfamiljen

Träningen avklarad, 5,8 km kontrollplockning på ett snötäckt Botered. Öppen fin terräng med berghällar, en del mossar och glest växande furor. Mossarna våta och betydligt kallare än i Bangalore och naturligtvis en felmätt bana. Kunde tydligt känna i mina ben att banan snarare var 15,8 km.
Men fy helsike vilken njutning det är att få springa i skogen igen. Inte en galen skällande hund så lång ögat når och jag överraskas av, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur fantastiskt kul det är att leta sig fram med hjälp av kartan. Det är en av livets stora gåtor, att inte alla är orienterare. Folk begriper inte vad de går miste om, det är ett som är säkert.

Att orientera är lite som att cykla, har man en gång lärt sig tekniken så kan man det. Sen handlar det bara om att hålla rätt fart i skogen så man hinner med på kartan. Precis som när du cyklar. Kör du för fort in i en serpentinsväng i Alperna så kör du av vägen, även om du kan cykla.

Björn sprang på bra i skogen och blev knappt spurtslagen i täten på den 9,5 km långa banan av norske landslagskandidaten Vetle Ruud Bråten. Skönt för Björn att kunna springa igen efter skadan i foten.

I Bangalore arrangerades det food fair på Stonehill International School. Elever och föräldrar bjöd på mat, fika och traditioner från sina respektive hemländer.

Inger och Matilda höll sig med svenskgänget och bjöd på kärleksmums som Inger hade bakat. Bland kanelbullar, chokladbollar och annat svenskt smaskens stod sig kärleksmumsen bra i konkurrensen och tog snabbt slut.

Vädret i Bangalore var som vanligt fantastiskt, vilket jag hur jag än tänjer på sanningen inte kan påstå att det är i Vänersborg. Kring nollan, lite blötsnö i luften och ett tunt snötäcke på marken. Det är definitivt inget jag kommer att sakna när jag åker tillbaka till Indien på måndag morgon.