Äntligen!
Som i ett trollslag är försommaren över oss och naturen fullkomligt exploderar i nyspirad grönska. Helgen var helt fantastisk och vi firade det högtidligt med att grilla. Jag kände mig manlig och nästan som Fredde i Solsidan när jag stod där vid grillen kväll efter kväll och spände min bringa. Grilla är mannens uppgift konstigt nog. Så verkar det vara i de flesta familjer.
Naturligtvis körde vi det svenska särdraget på det. Att sitta ute och äta. Det är nästan bara djuren och svenskarna som föredrar att sitta utomhus och äta. Vi började i shorts och t-shirts, men kvällskylan kom smygande i takt med att solen försvann bakom trädtopparna. Vi rådde bot och hämtade filtar. Härdade ut. Inte ens vårens första blodsugande myggor fick oss på reträtt. Har man vikingablod i ådrorna så har man.
Fästingarna gillar tydligen vikingablod. Jag har inte drabbats av särskilt många i livet, trots att jag tränar och tävlar i skogen flera gånger i veckan. Men för några veckor sedan satt det plötsligt en fästing på magen och någon vecka senare ytterligare en på exakt samma ställe. Har inte tänkt på det sedan dess, men i helgen fick jag se en större rodnad där de suttit. Borrelia! Ingen tvekan och nu har jag fått penicillinkarameller av farbror doktorn. En tiodagarskur och det blir inget Tiomila för mig kommande helg. Det var flera år sedan jag sprang Tiomila, men nu var alltså tanken att jag skulle vara med igen. Det säger en hel del om statusen för vår förening när gamla föredettingar i medelåldern blir uttagna. Men jag blev alltså räddad av gong gongen. Av borrelia gong gongen.
Nu fick jag också svaret på varför jag var segare än en julknäck i lördags när jag sprang tävling i Dalsland. Antagligen var det borrelian som knorrade. Tävlingen var i samma område som Björn tog sin Swedish Leagueseger ifjol. Terrängen var fantastiskt fin, men tuff. Jäkligt tuff! Kuperat och med ljung och blåbärsris till hakan. Nästan i alla fall. Varje steg var en prövning och man fick inget gratis. Och som sagt, jag var närmast orkeslös från första steget och fick gå långt ner i källaren och hämta kraft för att ta mig runt. Loppet var i det närmaste prickfritt, men med tanke på hur seg jag var så får jag vara nöjd med tredjeplatsen i min klass.
På söndagen var det så fint att det vore straffbart att inte kasta sig ut på racercykeln. Det blev en tiomilarunda upp på Dalboslätten tillsammans med en jobbarkompis. Jag kände mig inte riktigt på topp, antagligen pga borrelian som jag inte upptäckte förrän jag stod i duschen efteråt, men trots det så var det en fantastiskt fin tur på de dalsländska småvägarna.
Inger kämpar flitigt på med sitt sjukgymnastiska förkovrande och ägnade större delen av helgen till studier inför en kommande examen. Det i kombination med det nya jobbet gör att hon inte har energi över till så mycket annat. Kanske tur i oturen då hennes nyligen opererade knä knorrar och inte tillåter någon fysisk ansträngning mer än försiktig rehabträning. Det är en sorg för Inger som gillar att röra på sig, men det gäller att ha förtröstan. Att läka kroppen efter en operation är en mödosam och tålamodsprövande vandring så det finns ingen anledning att kasta in handduken ännu. Men det är klart det är frustrerande.
På söndagskvällen kom Björn och Line hem till Sverige igen efter att ha varit på turné på kontinenten. Line med det danska juniorlandslaget i Dolomiterna. Björn med seniorlandslaget, först på världscup i Polen och därefter i Tjeckien på förberedelseläger inför EM som går där om ett par veckor.
Orientering är ingen sport att satsa på om man vill bli rik, men de är ändå lyckligt lottade som får chansen att se många vackra platser och vara med om kul och inspirerande upplevelser.
Inger studerar flitigt i solskenet på altanen.