Fjättrad i mansfällan
Arbetsveckorna går fort. Helgerna är ännu värre och svischar förbi i 190. Mitt i fartvinden hann jag ändå känna att det här var en bra helg. Att ha Björn, Moa, Line och Quentin på besök var en riktig höjdare. Som när Quentin lärde Matilda den franska hälsningsvarianten med kindpussar. Matilda såg skräckslagen ut, som om hon var på väg att bli biten av en vampyr.
Helgen innehöll även tid för sällsynt och välbehövlig avkoppling. Nästan som under vår vistelse i Bangalore. Där var helgerna sällan uppbokade utan fria från större åtaganden eller plikter. Det fanns ofta utrymme för spontana infall, som exempelvis restaurangbesök eller shoppingrundor till det jättelika Phoenix Mall, eller bara slappande i solstolarna vid poolen. Jag lovade mig själv att ta med mig det spontana levernet hem, utom alla restaurangbesöken då som skulle ruinera oss här i Sverige. Men att försöka dra ner på alla helgåtaganden är en bra ambition. När helgerna blir så hektiska att man pustar ut när man får komma till jobbet på måndagen och vila upp sig, då är det dags att tänka till.
Var den här stressfria helgen ett tecken på att vi lyckats ta oss ur hamsterhjulet? Kanske har vi blivit bättre på att säga ifrån till oss själva när vi står framför kalendern och planerar in allt som ska hinnas med. Eller så är det ett resultat av att Ingers rörelsefrihet är rätt medelmåttig för tillfället. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi behöver dessa helger, där kroppen och själen får en lagom blandning av både vila och energipåfyllande träning. Jag gissar att vår nya rogivande livsstil får sig en rejäl prövning när Inger blir lite mer mobil igen och inte minst när orienteringssäsongen sätter igång på allvar. Det senare kanske inte är så vilsamt, men en ordentlig påfyllning av endorfiner och positiv energi. För att inte tala om det sociala tillskottet när man får träffa alla orienteringskompisar igen. Om det inte vore för att tempot i min löpning verkar som bortblåst, och om jag inte hade så förtvivlat svårt att se kartan ordentligt nuförtiden, skulle jag kunna tänka mig att göra en nysatsning. Känslan att vara riktigt vältränad, att utan större ansträngning mala på i bra tempo, kilometer efter kilometer är obeskrivligt skön. Nu får jag vara belåten om jag kan gå på ångorna av all min tidigare träning. Vara en nöjd och glad motionär. En omställning som måste accepteras, men det är inte lätt när huvudet tror något annat.
Söndagskvällen avslutades med köksstädning och disk, en vanlig syssla nu när Inger är handikappad. Det är inte lätt att göra så mycket av hushållsarbetet när det krävs kryckor bara för att stå upp, så hon är ursäktad. Nu är jag både kock, diskare, städare, vaktmästare, trädgårdsmästare och chaufför. Ni som reagerade på hur lågt avlönade dessa sysslor var i Indien ska veta att i mitt fall är det ännu värre. Inte en sekin trillar ner i mina fickor för detta uppoffrande arbete. Något att ta tag i för hemarbetarnas fackförbund. Kvinnofällan i all ära, herrejösses vad det gnälls om den, men här är ett allvarligt fall av den mindre omtalade men ack så farliga mansfällan.