Indienfamiljen

Från senvinter till försommar på ett litet kick. Så blir det när kylan dröjer sig kvar och våren väntar tålmodigt i spirande knoppar. Plötsligt är värmen över en och innan man hunnit blinka är det grönt och frodigt. Våren är en underbar tid och när den rusar förbi i expressfart känns det som man blivit lurad på konfekten.
Borrelian har börjat ge med sig. Ledvärken i ryggen är borta och den röda blemman på magen kan med nöd och näppe anas. Men luften har gått ur mig. Löpformen har blivit bättre för varje tävling och det har känts lätt och motiverande att träna. Fram till nu. Borrelian i kombination med andra energidränerande händelser har sugit musten ur mig och jag har helt tappat sugen. Allt detta har även drabbat uppdateringen av bloggen. Jag får försöka mobilisera nya krafter och komma igång igen, både med träning och med blogginlägg.

Inger tillbringade helgen vid Gardasjön tillsammans med några tjejkompisar. Medan de drog ut på dagslånga cykelturer i de vackra bergen fick Inger nöja sig med att sitta med skolböckerna och förbereda sig inför en examen. Ingers knä har inte blivit vad hon hoppades på efter operationen och det är en stor sorg för henne. Hon är bedrövad över det, men jag tror inte hon ska kasta yxan i sjön. Det gäller nog att ha tålamod och jobba på så gott hon kan med rehabträning. Förhoppningsvis räcker det för att återigen kunna leva det aktiva liv hon gillar.

Matilda och jag tillbringade helgen i hemmets lugna vrå. Fixade och donade med lite av varje. Och planterade blommor i krukor som vi ställde på altanen. När det regnar och termometern visar på fyra grader är det kanske inte det allra största lördagsnöjet, men jag gillar att vara ute och jobba. Vardagarna tillbringas mestadels vid skrivbordet och en datorskärm, eller i mötesrum där vi babblar om den ena viktigheten efter den andra. Det är inte klokt vad viktiga vi kan vara. Ibland kan det till och med leda till ett beslut. Ibland alltså. Kroppsarbete och frisk luft är som balsam för själen för en gammal trött kontorsslav.

Mellan varven gick jag in och värmde mig och passade på att slänga ett öga på Live-Web TV från Tiomila i Falun. Tiomila, den mest prestigefyllda orienteringsstafetten under året. Både Line och Björn gjorde riktigt bra ifrån sig i sina respektive lag. Att följa en orienteringstävling är idag riktigt spännande. Man kan följa tävlingen i TV från kontroller i skogen och löparna har gps-sändare som gör att man kan följa deras löpväg på kartan live. Den tekniska utvecklingen har skenat och att följa en orienteringstävling som publik idag är något helt annat än för bara några år sedan. Då kunde det handla om att sitta och glo på en kontroll i flera minuter och det mest spännande som hände var klockan som rullade i ena hörnet. Då och då passerade en löpare, men efter några sekunder var det stilla och tyst igen. Det var ungefär lika spännande som att titta på målarfärg som torkar.

Årets Tiomila avgjordes i rafflande spurtstrider. I damklassen segrade det danska laget Pan Århus, för övrigt Ingers moderklubb, och i herrklassen segade sig Södertäljes slutman Jonas Leandersson förbi IFK Göteborgs Eskil Kinneberg på de allra sista metrarna. Fantastiskt små marginaler efter ett halvt dygns tävlande genom den kolmörka natten.

Om vi tittar framåt så är det som vanligt ett hektiskt schema för familjen, där vi är spridda för vinden. Björn åker till Tjeckien för att springa Europamästerskapen under kommande vecka. Han har ett tufft program med deltagande i medeldistans, långdistans och stafett. I helgen springer Line de svenska uttagningstävlingarna inför sommarens Junior-VM. Inger har åkt till Stockholm för att försöka ta sig igenom en stor examen som påbyggnad till sin sjukgymnastikutbildning. För min egen del sätter jag mig på ett flygplan och åker till Rio de Janeiro några dagar för möten med en kund. Jäkligt klantigt att inte lyckas lägga mötena i samband med OS senare i år. Nu får vi väl nöja oss med att bli rånade och att åka på Zikavirus. Man får vara glad för det lilla.