OS-stämning efterlyses
Efter drygt elva långsamma timmar i en jumbojet landade vi i Rio de Janeiro. Ni som följt bloggen ett tag vet vad jag tycker om långflygningar. Nog ältat om det.
Med på planet fanns ett gäng tjejer och killar från Polen på väg till OS, men jag fick aldrig klart för mig vilken deras sport var. Att döma av ett tecken de hade på sina jackor skulle det kunna vara segling, men säker är jag inte. Min polska är alltför dålig för det. Sanningen är att jag varken kan läsa eller höra ett enda ord som jag förstår. Polska är till och med mer obegripligt än finska. Eller portugisiska för den delen, som år språket i Brasilien.
När man kommer till en stad som ska stå som värd för de olympiska sommarspelen om cirka två månader så förväntar man sig att se en del tecken på det. Men inte då. Inga skyltar, inga klistermärken på taxibilarna och ingen bär kläder med OS-loggor eller annat som skvallrar om att något stort är på gång. Om det inte var för det polska gänget med den självsäkra auran, typiskt för atleter som är framstående i sina sporter, så fanns inget som antydde någon OS-stämning. Det förvånar mig en hel del och jag gissar att det var annat ljud i skällan när det senaste fotbolls-VM spelades här för ett par år sedan. För fotbollen är stor, närmast som en religion och man ser att det spelas på varje liten ledig plätt.
Efter att vi landat i Rio klämde vi in oss i en taxi för en tre timmars färd till Macae'. Staden är lite som Stavanger är för Norge, dvs centrum för Brasiliens gas- och oljeindustri.
Brasilien påminner lite om Indien, med fattigare områden och slumliknande bebyggelse insprängt mellan mer välmående områden. Men på en punkt skiljer det sig markant. De äckliga sopbergen finns inte i Brasilien. Tvärtom är intrycket av det lilla jag sett att det är ganska rent på gatorna och i naturen. Landsbygden är kuperad samt grön och frodig. Det påminner en hel del om Spanien, som det ser ut i Spanien på försommaren innan torkan slår till fram i juli.
På sluttande gräsiga ängar går stora hjordar med betande biffkor, men även en hel del hästar.
Nu kör vi kundmöten här i Macae' tisdag och onsdag innan vi letar oss tillbaka till Rio de Janeiro för hemresa på torsdag igen. Jag saknar familjen där hemma när jag är på tjänsteresor och försöker ta mig hem så snabbt jag kan. Korkat tycker de flesta som inte reser så mycket i sina jobb, men de som reser i sina tjänster vet vad jag pratar om. Det är något helt annat att vara på tjänsteresa än att resa med familj och vänner. Oavsett om det är till Rio de Janeiro, Los Angeles, Stavanger eller Finspång. Man vill hem helt enkelt. Hem ljuva hem.
Med på planet fanns ett gäng tjejer och killar från Polen på väg till OS, men jag fick aldrig klart för mig vilken deras sport var. Att döma av ett tecken de hade på sina jackor skulle det kunna vara segling, men säker är jag inte. Min polska är alltför dålig för det. Sanningen är att jag varken kan läsa eller höra ett enda ord som jag förstår. Polska är till och med mer obegripligt än finska. Eller portugisiska för den delen, som år språket i Brasilien.
När man kommer till en stad som ska stå som värd för de olympiska sommarspelen om cirka två månader så förväntar man sig att se en del tecken på det. Men inte då. Inga skyltar, inga klistermärken på taxibilarna och ingen bär kläder med OS-loggor eller annat som skvallrar om att något stort är på gång. Om det inte var för det polska gänget med den självsäkra auran, typiskt för atleter som är framstående i sina sporter, så fanns inget som antydde någon OS-stämning. Det förvånar mig en hel del och jag gissar att det var annat ljud i skällan när det senaste fotbolls-VM spelades här för ett par år sedan. För fotbollen är stor, närmast som en religion och man ser att det spelas på varje liten ledig plätt.
Efter att vi landat i Rio klämde vi in oss i en taxi för en tre timmars färd till Macae'. Staden är lite som Stavanger är för Norge, dvs centrum för Brasiliens gas- och oljeindustri.
Brasilien påminner lite om Indien, med fattigare områden och slumliknande bebyggelse insprängt mellan mer välmående områden. Men på en punkt skiljer det sig markant. De äckliga sopbergen finns inte i Brasilien. Tvärtom är intrycket av det lilla jag sett att det är ganska rent på gatorna och i naturen. Landsbygden är kuperad samt grön och frodig. Det påminner en hel del om Spanien, som det ser ut i Spanien på försommaren innan torkan slår till fram i juli.
På sluttande gräsiga ängar går stora hjordar med betande biffkor, men även en hel del hästar.
Nu kör vi kundmöten här i Macae' tisdag och onsdag innan vi letar oss tillbaka till Rio de Janeiro för hemresa på torsdag igen. Jag saknar familjen där hemma när jag är på tjänsteresor och försöker ta mig hem så snabbt jag kan. Korkat tycker de flesta som inte reser så mycket i sina jobb, men de som reser i sina tjänster vet vad jag pratar om. Det är något helt annat att vara på tjänsteresa än att resa med familj och vänner. Oavsett om det är till Rio de Janeiro, Los Angeles, Stavanger eller Finspång. Man vill hem helt enkelt. Hem ljuva hem.