Fått nog av Göteborg
I Bangalore hör jag om fortsatt värmebölja. När det blir runt 40-gradersstrecket dag efter dag då är det varmt. Som att gå runt i en ständig bastu, men utan möjlighet att gå ut och svalka sig när man fått nog. A/C-aggregaten får göra skäl för lönen och framåt kvällen när de slås på för att skapa en dräglig sovtemperatur då kommer strömavbrotten. För det bräckliga elnätet är absolut inte dimensionerat för att klara sådana toppar i förbrukning.
Här hemma i Sverige är det andra bullar, men frågan är om jag inte föredrar det. Snöflingorna hänger i luften och temperaturen kämpar sig precis på rätt sida av nollstrecket. Som gjort för att springa en orienteringstävling. I kortärmat så klart, allt annat är bara klemigt. Orienteringstävlingar springer man i kortärmat, långärmat är för skidtävlingar.
På grund av den sena våren går det inte att använda parkeringsgärdet som planerat. Arrangören har fått ta till plan B, vilket innebär 3,5 km promenad till arenan. Det är som lök på laxen, för efter den evighetslånga promenaden från parkeringen väntar banor i en terräng som är både våldsamt kuperad och långt ifrån öppen och lättsprungen. Området är utmanande och intressant rent orienteringstekniskt, men där upphör mina positiva känslor. Starkt präglat av att Göteborgsk bröteterräng aldrig varit my cup of tea, det ska erkännas. Det är pinnar högt och lågt och det går knappt att sträcka ut i normal löpning mer än tio meter i taget. För att inte tala om alla brutala backar som får mjölksyran att ta över varje liten muskelfiber i benen. Jag föredrar detaljrika tallhedar, flacka detaljrika skogar i Skaraborg och Södermanland. Eller det allra bästa, en stenbunden och vresig Västmanlandsterräng är som manna från himlen.
I vår har det blivit ovanligt mycket tävlande i Göteborg för mig och nu får det vara nog på ett tag. Nästa helg styr vi kosan mot Lidköping och Kållandsö. Det blir grejer det!
Hur det gick i tävlingen? Det har ni kanske listat ut redan. Line hade prispallen i sikte och medaljen halvvägs nere i sin ficka när hon gjorde ett ödesdigert misstag på slutet och så var den dagen förstörd. Dagen innan var likadan och jag tyckte synd om Line den här helgen. Hon visade att hon tillhör de bättre i sin klass, men hade lite stolpe ut den här gången.
För Björn gick det mesta snett, både lördag och söndag. Men dag två var han trots en misslyckas insats ändå snäppet bättre än mig. Jag tog nämligen min Mats ur skolan efter ungefär halva banan. Det drog plötsligt till i vaden så det gick inte att springa vidare. Förhoppningsvis är det bara en klassisk gubbvad. Det är muskelhinnan som brister och då är det läkt på bara några dagar. Så jag lever på hoppet. För vi ungdomar i dryga femtioårsåldern har ju ett jädrans bra läkkött.