Änglarna från Götet
Jag överlevde ännu en födelsedag. Det börjar bli ett antal nu och frågan är hur mycket det är att fira egentligen. Att fira att man tagit ytterligare ett steg in på ”döhalvan” eller?
Inger och Matilda gratulerade mig till det steget med att bjuda på en trerättersmiddag. Ett lugnt och stilla firande, värdigt en medelålders och lagom tjock man i sina bästa år.
Helgen var bra, med en hel del kvalitetstid mellan far och son. Det händer inte varje dag nuförtiden när Björn inte bor hemma längre. Han kom till Vänersborg redan i torsdags, febrig och tillfälligt deprimerad. Feber är en katastrof i hans träningsfokuserade värld och för att bli frisk så snabbt som möjligt åkte han till föräldrahemmet för att bli omhuldad. Helt rätt medicin skulle det visa sig för på fredagen var han redan feberfri och kurant nog för en lättare träningsrunda.
Lördagen var lika med orienteringstävling i Göteborg. Tolereds medeldistans i ett mycket tekniskt krävande område nära Biskopsgården. Efter att jag ökat styrkan i mina glasögon så har orienteringen börjat flyta lite bättre. Benen börjar även svara en aning för varje vecka som går och den här gången räckte det för att ta årets första seger. Inget att skryta nämnvärt över då lämplig konkurrens bidrog starkt till viktorian. Desto mer imponerande var Björns andraplats i huvudklassen för där var konkurrensen desto hårdare. Att han mer eller mindre klev direkt ur sjuksängen gjorde inte bedriften sämre. Bland annat deltog stora delar av det danska landslaget och det kändes nog bra för Björn att sätta landslagskollegorna på plats.
Nu är det också officiellt att Björn blivit uttagen att springa världscupdeltävlingen i Polen i månadsskiftet april/maj. Det blir seniorlandslagdebut och det är väldigt kul och stort för honom att få den chansen.
Söndagen bjöd på spöregn och 5 grader. Min tanke om en golfrunda fick stanna i garaget tillsammans med golfbagen. Istället tog jag och Björn en rejäl löprunda på Hunnebergs småstigar. Berget är en riktig oas, tyst och vildmarksliknande när man kommer en bit ifrån ringvägen som löper runt berget. Vi sprang drygt 16 km i lugnt snacketempo. Ett sånt där träningspass som är en ren njutning. Plus 5 och spöregn må låta förfärligt, men för löpning är det närmast ett perfekt väder. Om man är orienterare vill säga och inte någon medelsvenssonsk glaslirare.
Björn var på sitt snälla humör, som han faktiskt är allt som oftast, och fällde en berömmande kommentar mot slutet av rundan som fick mig att piggna till avsevärt.
– Pappa det ser riktigt bra ut när du springer, har du inte ont längre?
Fast det har jag ju, en del småkrämpor här och var, men inga större att ringa hem och klaga över. Och nu hämmar de tydligen inte längre mitt löpsteg, det har Björn bekräftat. Jag sög naturligtvis åt mig av berömmet och kände hur jag omedvetet fick fram höften och kom upp på tårna ytterligare en aning. Så länge det nu varar. Förr eller senare får jag väl ett klassiskt gubbsteg jag också.
På eftermiddagen fortsatte far och son dagen med att åka till Ullevi och kolla på IFK Göteborg mot Kalmar FF i fotbollsallsvenskan. Varje gång jag är på en fotbollsmatch blir jag påmind om varför jag inte gör det oftare. Fotboll är alldeles för segt och händelsefattigt, åtminstone på den nivån som allsvenskan håller. Det tar oftast flera minuter att ta sig från det ena målet till det andra. Ett par inkast, några tillfilmade frisparkar, lite diskussion med domaren, promenad med bollen och 25 pass i sidled för att till slut bli avblåsta för offside eller avsluta med ett snedriktat skott 15 meter vid sidan om målet. Nej, tacka vet jag en riktigt bra hockeymatch. Där är det en helt annan intensitet och målchanserna avlöser varandra.
Nu tycker jag ändå att det finns en behållning med att se en IFK-match på plats. Stämningen är skön tack vare klackens intensiva stöd. I den här matchen sjöng de konstant i 90 minuter. En mycket strongare insats av supportrarna än av de där tröttisarna som joggade runt nere på planen.
Kalmar hade också en klack på plats. Cirka 20 harmlösa själar som stod bakom ena målet och det mest dramatiska de gjorde var väl att köpa korv i pausen. Annat är det när stockholmslagen är på besök. Då är det apliknande fasoner och 40 000 kravallpoliser som försöker hålla ordning på pöbeln. På stan är det halvt världskrig både före och efter matchen och skadegörelse är mer regel än undantag. Jag pratade med min läktargranne som var på matchen med sin son. Han tog aldrig med grabben när det var match mot AIK, Djurgården eller Hammarby. Den risken ville han inte ta. Idrott förbrödrar, jo jag tackar jag.