Inte många rätt
Fredag eftermiddag och jag stressar mig blå. Inger är på 50-årsfirande i Troillhättan och jag ska representera oss vid Matildas dansuppvisning. I vanlig ordning kommer jag iväg senare än tänkt från jobbet och på vägen har jag även planerat att handla för helgen. Jag springer gatlopp runt ICA Maxi och glömmer naturligtvis hälften. Därefter får jag användning för Mondeons alla 200 hästkrafter och jag sladdar in framför Stora Biografen i Vänersborg en kvart innan uppträdandet ska ske. Vad gör man inte för sin dotter? Allt är frid och fröjd, men det känns ändå lite onödigt med all jäkt eftersom programmet verkar kraftigt försenat. När klockan hunnit 30 minuter förbi utsatt tid för Matildas grupp börjar det kännas frustrerat och plötsligt är föreställningen slut. Tydligen har de kastat om i programmet och Matildas grupp hade utfört sitt nummer några minuter innan jag hunnit dit. Vilken besvikelse, men Matilda verkar ta det med ro.
Jag inser nu att jag varit alltför fokuserat vid att handla mat inför morgondagens Valborgsmiddag och helt glömt att vi även behöver äta idag. Så vi köper sushi runt hörnet och Matilda som är sushiälskare är nöjd.
Lördag morgon och Matilda och jag åker till Kållandsö för att springa Öppet Skaraborgsmästerskap. Jag ser fram emot tävlingen. Till skillnad mot Göteborgs backiga och vresiga skogar är det äntligen dags för en terräng som liknar den som jag är uppväxt i och behärskar allra bäst. Flackt och lättlöpt, men ändå detaljrikt och tekniskt. Hur kul som helst och det ligger förväntan i kupén när vi tar kör mot Lidköpingstrakten. Vi är sena efter att Matilda varit morgontrött och återigen får Mondeon bekänna färg. Förhoppningsvis är det inga poliser som läser den här bloggen.
Jag har koll på starttiderna, 10:48 för mig och 11:04 för Matilda, men i mitt huvud har det rört ihop sig och jag blandar plötsligt ihop min starttid med förra söndagen då den var 11:48. Som lök på laxen vinkar den nitiska parkeringsvakten in oss på en parkering som ligger halvvägs till Kiruna och vi får gå 2 km till målplatsen. Inte befrämjande för att få Matilda mer positiv till orienteringssporten, men hon knatar faktiskt på utan att gnälla. När vi passerar den närmaste parkeringsplatsen, endast 100 meter från målplatsen, undrar parkeringspersonalen varför vi inte kört fram dit för där finns många platser kvar. Nu börjar jag bli stressad och svarar att det kanske vore på sin plats att kommunicera det till sina nästan-i-Kiruna-kollegor. Jag nöjer mig med det och håller inne med frustrationen och en välförtjänt smocka.
När vi äntligen hastar in på målplatsen går jag direkt fram och kollar min starttid för säkerhets skull. 10:48! Jag kastar ett öga på klockan som visar 10:49. Redan kört med andra ord. En snabb koll på Matildas starttid visar att vi har 13 minuter på oss innan hon ska in i startfållan. Det blir ombyte i racerfart och vi springer till starten som är 1 km bort. Hon hinner till sin starttid med 1 minuts marginal, medan jag missar min med 17,5 minuter. Jag gör ändå ett bra lopp och lyckas ta in 3,5 minuter på segraren, men hamnar så klart ändå långt ner i resultatlistan. Matilda gör det jättebra på en svår bana och blir tvåa i sin klass.
På kvällen firar vi Valborg och vi har bjudit hem Henke och Sara med barn. Vi brukar vara hemma hos oss ungefär var åttonde gång så det känns skönt att veta att vi nu har sju gånger hemma hos dem innan vi behöver städa och komma på vad vi ska äta igen.
Det blir en riktigt uppsluppen och trevlig kväll, som alltid tillsammans med dem. När skymningen faller är det dags att fjutta på högen med ris jag förberett i skogsbrynet på tomten. Det går så där i det strilande regnet. Henke är en storeldare och jag går inte av för hackor med det heller. Men rishögen är sur och trots ett par rejäla famnar av vår torkade ved samt en hel liter tändvätska vill det inte ta sig ordentligt. Efter ett par timmar är vi dyngsura av regnet. Halva rishögen ligger småpyrande kvar och grinar mot oss. Vi ger motvilligt upp och går in och tar oss varsin värmande whiskey ur den nya flaskan jag nyligen köpte på Schiphoel i Amsterdam. Jag är ingen whiskeyfantast, men den smakar överraskande bra (läs väldigt milt) och snart är debaclet med Majbrasan glömt. Ibland behövs det inte mer än så för att se livet från den ljusa sidan igen.