Backe upp och backe ner

Allmänt / Permalink / 0

Österlen och nordöstra Skåne är förföriskt vackert, särskilt nu på våren och sommaren. Böljande landskap och idylliska små byar som nymornat vaknar efter vinterns lugn. Kanske ett ställe att pensionera sig på? En idyllisk skånelänga, i en lummig dalgång med vandrande öring i den porlande bäcken och doftande ramslök runt knuten.
Medan Swedish League-deltagarna sprintade runt på gatorna i Brösarps samhälle valde jag en längre joggingtur på Backaleden. Den ringlar sig fram längs Verkeåns dalgång, genom öppna bokskogar och omgiven av branta sluttningar. Den som tror att det är platt i Skåne tror fel. Väldigt fel. Ta en löprunda i Skäralid eller Brösarps backar så blir ni varse. Det kryllar av här-går-man-tecken (läs: höjdkurvor) på kartan.
Det var en underbar dag, där solen tittade fram genom grenverket och skrämde bort nattfrosten som dröjt sig kvar i de skuggiga partierna. Det var en sån där lugn harmonisk löprunda som man kan förlänga till en evighet. Om det inte var för den där sprinten som Björn och Line skulle ut på och som jag ville följa på plats. Tyvärr fick de inte till det riktigt den här dagen, men det kommer nya tävlingar och nya chanser. Redan dagen efter närmare bestämt.

Söndagens långdistans bjöd på betydligt tuffare utmaningar, kanske inte orienteringstekniskt men väl fysiskt. Björns bana mätte 18,2 km i de tunga backarna och det var många som hade sömniga ben innan dagen var slut. Både Line och Björn gjorde betydligt bättre insatser än vid lördagens sprint och kunde välförtjänt vara nöjda med sin dag.
För min egen del var det en avsevärt beskedligare banlängd. Bara sex kilometer, vilket ändå räckte mer än väl för oss gamlingar. Gubbar ska inte utmanas alltför hårt, då de allra flesta av oss fortfarande inbillar oss att vi är spänstiga elitlöpare och också pressar oss därefter. Jag tyckte att jag gjorde en okej insats, men jag tvivlar på att Michael Wehlin var så värst imponerad. Han sprang nämligen banan över sju minuter snabbare än jag. Inte dåligt av en som enligt egen utsago inte tränat på flera år och för det mesta har ont överallt. En vanligt förekommande framtoning bland oss löpare i 50-årsklassen. Krämpor och ingen träning. Sanningen är att det smygtränas en hel del oavsett vad som sägs. Fast inte av mig då, vilket resultaten på tävlingarna obarmhärtigt skvallrar om. Jag gör vad jag kan för att råda bot på det, men säg inget till någon. Det sker så klart i smyg och om det kommer fram är det inte bra för imagen.  

Till top