Indienfamiljen

Lördagen de 16 maj och regnet kom till Bangalore. Inte ett sånt där indiskt kort och skyfallsliknande, där himlens portar öppnas på vid gavel. Nej, mer som ett svenskt återhållsamt regn, ett strilande stilla sommarregn som bara håller på och håller på, till synes utan slut. Det började strax efter lunch och nu fem timmar senare håller det fortfarande på. Mycket ovanligt.

Temperaturen har sjunkit i takt med att regnet faller och nu är det nog inte mer än 24-25 grader, nästan så man huttrar till lite mellan varven. Jag har passat på att öppna många fönster för att vädra ut värmen som permanentat sig i vårt stenhus. Det har varit runt 30 grader inomhus i flera veckor nu och utan A/C i sovrummen hade det inte blivit mycket sömn. Men nu börjar regnet och vädringen göra susen och det är riktigt behagligt både uthomhus och i huset.

Annat var det i morse när jag var ute och sprang, då var det en bit över 30 redan vid sjutiden och solen stekte på alltmer ju längre morgonen led. Jag utmanade mig själv och sprang över tio kilometer, men det var också på gränsen till vad jag klarade i värmen. Svetten rann i små floder och jag var duktigt sliten på slutet. Ändå ett fall framåt då det kändes bättre än på länge, både med orken och med den onda baksidan.

Matilda och Breeana sov över hos Frida och jag var ansvarig för att utspisa lunchen. De dök upp vid halv ett och det blev pasta och köttfärssås. Mycket uppskattat och trots att de tjattrade konstant under hela måltiden så lyckades de få i sig två portioner var. Vet inte hur det gick till, ett litet mirakel helt enkelt.

Nu är Matilda och rider tillsammans med Norah, hur det nu går i det ihållande regnet. Det borde vara tillbaka snart och det är nog en våt liten tjej som kommer.
I kväll väntar ett besök på Windmills, en kombinerad restaurang och jazzklubb som är väldigt trevlig. Det är ett nästan omöjligt uppdrag att reservera ett bord på helgerna, men Karin Callin har lyckats med det omöjliga. Dessutom ska familjen Borg med och det blir säkert en trevlig kväll för den stympade indienfamiljen.

Igår fortsatte Swedish Legaue med medeldistans, även det i Säter. Björn studsade tillbaka med råge efter torsdagens diskning och gjorde ännu en glimrande insats. Det slutade med en andraplats, bara 21 sekunder från segern. Vet inte vad det tagit åt honom, men för tillfället springer han orientering och levererar resultat som han inte gjort förut.

För Line däremot ser det annorlunda ut. Hon har så mycket i sig, men motgångarna grinar henne i ansiktet. Hon inledde återigen bra och låg länge tvåa i loppet, men några skumma hyggen och vegetationsgränser senare så var även den här dagen förstörd. Typiskt det som händer när självförtroendet är lite stukat. Man tror att allt måste gå så fort och man tummar på marginalerna, tar lite för stora risker och tar sig inte den tid man behöver för att läsa kartan noga.
Men det bästa med orientering är att det kommer nya tävlingar och i morgon finns en ny chans. En tuff och utslagsgivande långdistans väntar i Bjursås. Jag har redan nerverna utanpå skjortan, förlåt utanpå T-shirten menar jag.

Slutligen ska jag meddela om en debut. Min yogadebut. Det är GKN som arrangerar yoga för sina anställda en gång i månaden och det här var det andra tillfället.
Inger yogade mer eller mindre konstant under tiden här, men jag har aldrig provat förut. Korkat måste jag erkänna, för det är precis det en gammal stel och halvt utsliten löparkropp behöver. Idag har jag träningsvärk både lite här och där, bara av att tänja på sig lite. Jag kan verkligen rekommendera er att prova yoga och det gäller även er killar. Eller inte minst er killar kanske jag snarare ska säga.