Naga Panchami
Det går inte en dag i Indien utan att det är någon typ av högtid eller festival. Idag den 19 augusti infaller en årlig högtid som heter Naga Panchami. Som ni säkert redan förstått hyser flora och fauna en särskild vördnad inom hinduismen och många högtider är dedikerade olika växter och djur. Naga Panchami likaså och det som dyrkas är ormen, ett djur som har en särskilt betydelsefull ställning bland alla varelser. Den anses fasansfull och vådlig, men samtidigt beskyddande och beundrad.
Vi har till exempel den hedrade ormen Vasuki som slingrar sig runt och pryder en av de mäktigaste gudarna Lord Shivas hals, samt den tusenhövdade Ananta, Lord Vishnus trogne följeslagare. Samtidigt finns fruktade dödsbringare som Takshak, som orsakade kung Parikshits död, samt Kaliya, ormen som förgiftade gudinnan Yamuna.
Vid Naga Panchami försöker man locka fram ormarna genom att lägga ut olika sorters ormgodis som döda råttor, grodor, kycklingar och skålar med mjölk. Man paraderar till templen med de infångade kelgrisarna, där troende människor tillber och dyrkar i huvudsak nio olika ormväsenden genom historien.
Ni tänker kanske att med så många ormar samlade vore det väl ett bra tillfälle att sända dem till de sälla jaktmarkerna? Men icke då. Indier har i allmänhet ett naturligare förhållande till ormar än vi svenskar. Trots att vi inte har några dödliga reptiler i fritt tillstånd är ormfobin betydligt större hos medel-Svensson än hos medel-Gandhi. Den naturligaste svenska reaktionen när en stackars harmlös huggorm visar sig är att slå ihjäl den på momangen. Så gör man inte i Indien, trots att flertalet ormar är dödligt giftiga. Det finns en utbredd tro att ormarna står i direktkontakt med många av de allra mäktigaste gudarna och att döda en orm skulle sannolikt väcka deras vrede. Inte bra alls den dagen ormdödarens karma ska sammanfattas.
Ormdyrkan fick dock vara för mig. Istället ägnade jag några minuter och rupier till att prisa Babu, vår bragdman för dagen. Det lilla, men ack så illaluktande sopberget på vår garageuppfart är äntligen borta. Till kråkornas, katternas, maskarnas, råttornas och spyflugornas stora besvikelse. Allt tack vare Babu som gjorde en hjälteinsats. Han köpte en jutesäck och tog sig an det vidriga uppdraget att få ner skiten i säcken och transportera det till sopcentralen. Han beskrev arbetet och odören så ingående att magen började muttra bara av att höra historien. Nu kan vi börja om från noll med tomma kärl och i fortsättningen sortera avfallet så att soptömmarna blir nöjda och tar med det.
Som tack köpte jag en stor bukett rosor till Babu som han kunde ge till sin fru. En lyx han sällan kan unna henne och hans tacksamhet var stor.
Babu ska förresten bli pappa igen. Hans fru är i femte månaden och fram emot jul springer det ut en ny liten familjemedlem, något som inte är så populärt hos Babus mor. I sann indisk svärmodersk anda läxar hon upp svärdottern som inte kan skydda sig ordentligt. Två barn så tätt inpå varandra och nu kan det faktiskt räcka med avkommor. I fortsättningen får hon se till att inte lägga några fler bullar på jäsning, hur ska de annars kunna ta ansvar för att försörja hela familjen med barn, svärföräldrar och allt?
Jag tänker på hur vi har det hemma i vår del av världen, där traditionen med inneboende föräldrar och svärföräldrar är ett minne blott. På ett sätt är tanken fin, att familjen och generationerna tar hand om varandra, men samtidigt ser jag för mitt inre vad som skulle hända om min eller Ingers mor funnits i huset och haft synpunkter på hur många barn vi skaffat och i vilken takt. I och för sig en utopi att våra barnbarnsförälskade mödrar skulle hacka på det. För dem skulle vi nog gärna fått skaffa 20 barn utan att de haft några invändningar. Nu vill jag direkt dementera att vi hyser några sådana planer. Tre barn räcker fint för oss.