Påskelöb etapp ett
Skärtorsdagen, finnarnas nationaldag och dagen då häxorna flög till Blåkulla för att partaja med djävulen. De svenska häxorna vill säga. De tyska flög till berget Brocken i Harz och då på valborgsmässoafton. Vart de indiska häxorna tog vägen vet jag inte.
Jag minns en kompis som inte förrän i gymnasiet kom på att Skärtorsdagen inte är Finlands nationaldag på riktigt, utan bara en skämtsam anspelning på det knivälskande folket.
Idag avverkade vi första etappen i Påskelöb. Matilda klarade det fint. Hon har inte hittat samma tävlingsinstinkt som Line och speciellt Björn, som var en dålig förlorare i Peter Forsberg-klass i unga år, och hon knatar runt i sin egen lugna takt. Hon var i alla fall glad och nöjd med den fjärdeplats som hon låg på när vi åkte hem och cirka 15 tjejer kommit i mål. Och det är det viktigaste, att hon är glad. Idrott ska vara glädje och positiva känslor.
För min egen del gick det bra, förutom två små detaljer som behöver förbättras. Jag löper alldeles för dåligt och jag gör för många orienteringstekniska misstag. Ingen vidare kombination som orienterare. Jag har inga problem att lunka på i behagligt gubbtempo, men det tar emot ordentligt när jag försöker springa lite fortare. Det går framåt med myrsteg vecka för vecka, men än återstår många träningspass med blodsmak för att det ska bli anständigt. Om det ens är möjligt att nå dit. Formen är allt svårare att hitta för varje år som går. När jag dessutom gjorde ett par misstag som kostade ett par minuter, då blev prestationen därefter. När vi åkte hem ledde jag förvånande nog, men jag sätter halva kungariket på att jag fick välförtjänt storstryk av Henrik Markvardsen och några av de andra halvproffsen innan tävlingen var över.
Före start blev jag en aning skeptisk när jag såg kartan som var grönare än Libyens flagga. Flemming Jörgensen försökte ingjuta positivt mod och ute i skogen var det mycket riktigt bättre än förväntat, men jag kan föreställa mig hur tätt och vresigt det är när skogen grönskar om några veckor. Då krävs sannolikt en röjsåg eller machete för att ta sig igenom buskagen och de taggiga björnbärssnåren. För att inte tala om alla brännässlor som hör de jylländska skogarna till. I morgon tar vi nya tag när etapp två väntar. Jag får mjölksyra i låren bara jag tänker på det. Bäst att ladda med ett glas vin till.
Idag var annars dagen som man verkligen skulle varit i Indien. Där firades nämligen Holi, festivalen där man springer runt och kastar färg på varandra. Det var den festival vi gick allra hårdast in för under vår tid i Indien och vi deltog med stor inlevelse. Av någon anledning kändes det riktigare för oss att fira färgerna än en gud med elefanthuvud eller fyra armar och tre ögon.
2016 har börjat dåligt för min uppväxts idoler. Efter David Bowie var det nu Johan Cruyffs tur att möta liemannen. Dödsorsaken var lungcancer för den kanske bäste fotbollsspelare världen har skådat. Kanske ångrar han nu sitt livslånga rökande. Det går historier om att många taktikgenomgångar i klubblaget Ajax och det holländska landslaget kördes utan Cruyff, för han hade viktigare saker att uträtta. Som till exempel att gå ut och blossa på sin obligatoriska cigarett i halvtidspausen.
Jag avslutar med ett par bilder från fjolårets Holifirande.
