Klona Gudrun
Rösten är borta. Det som återstår är ett ynkligt kraxande. Som en stackars vingklippt kråka i målbrottet. Det halsonda och febern försvann på ett par dagar och det var välkommet, men på kuppen försvann även min röst. Dessutom till ingen nytta för omgivningen. Familjen har lämnat och kan inte njuta på plats av att slippa höra mitt tjat.
Helgen blev lugn. Jag var fortfarande hängig efter den korta men intensiva sjukdomen. Det blev mycket SVT Play med Tour de Ski, På Spåret och en halvtung svensk serie i fyra långfilmsavsnitt som heter Gentlemen och gangsters. En historia som jag inte kan bestämma mig för om den är genialt skitbra eller alltför avancerad och djup för att bara halvligga i soffan och slötitta på.
Jag var i alla fall så pigg att jag kunde hänga med Roger och Magnus på en golfrunda på Troon Hills en bit norr om Bangalore. Det är en golfresort med 300 lyxvillor och ett stort pampigt klubbhus, men många av husen är bara halvfärdiga och det hamras och gjuts för fulla muggar. Varje hus kostar några miljoner SEK, en redig summa för ett helgboende, och ytterligare ett tecken på hur mycket pengar det finns ute i det indiska samhället. Antalet dollarmiljonärer ska exempelvis vara fler än i hela Europa. Klyftorna är verkligen sjukt stora i det här landet. Blänkande Mercedes och slitna hästkärror med rangliga trähjul möts i samma gatukorsning.
Banan på Troon Hills är i toppskick och en av de absolut finaste jag spelat. Men den är svår. Alltför svår för en amatör som jag om man inte har en bra dag på golfjobbet. Ett missat slag straffas hårt och det är lätt att antalet slag rinner iväg snabbare än en brusande vårflod. Väl ute på banan kände jag att sjukdomen fortfarande lurade bakom hörnet och de första hålen kände jag mig rätt och slätt knäsvag. Tur att jag åkte golfbil då. Det är obligatoriskt på Troon Hill. Inte tror ni väl att den indiska överklassen nedlåter sig till att traska runt på banan? De orkar inte ens hålla ordning på klubborna själva så en caddy är också obligatoriskt. Ersättningen för en caddys dryga fyra timmars slitgöra är cirka femtio kronor. Överkomligt minst sagt. Det är lätt att bli bortskämd när man tillhör den indiska societeten.
Matilda har råkat ut för en katastrof. Mobilen fungerar inte! Med tanke på vilken central roll mobilen spelar för en tjej i den åldern så måste det vara traumatiskt. Det bör verkligen åtgärdas snabbare än en oljad blixt innan Matilda riskerar allvarlig abstinens och ödesdigra följder för sitt välbefinnande. Jag kan föreställa mig hur hon tjatar på stackars Inger för att lösa problemet. Frågan är dock hur mycket tid Inger kan lägga på det just nu. Under måndagen ska hon titthålsopereras för sitt onda knä. Jag håller tummarna för att allt går bra och att de kan få ordning på hennes skavanker. Det väntar några tuffa dagar och en tids rehabilitering för henne innan vi vet svaret. Det skulle kännas bra att skicka vår utmärkta indiska maid Shamala till Sverige och hjälpa henne med alla vardagssysslor, men det går ju inte. Hur skulle hennes gubbe och familj klara sig då? Och jag? Både städa och laga mat själv. Nej, någon måtta får det väl ändå vara. För så fungerar det i det långt ifrån jämställda Indien. Inte ska väl en man behöva nedlåta sig till kvinnosysslor?
Vi borde hjälpa Indiens alla kvinnor genom att klona Gudrun Schyman ett antal gånger och sen skicka ner alla dessa Gudrunar till Indien i bistånd.
