Långpass och afghansk lunch
Med ljusets hastighet rusade vi in i ännu en helg och vi fick efterlängtat finbesök. Björn och Moa kom upp från Göteborg och Line kom hem från Eksjö i sällskap med Quentin. Naturligtvis ska en dotters pojkvän passera föräldrarnas kritiska granskning innan han blir godkänd. Trots sina franska gener äter han varken grodlår eller dricker vin till frukost och dessutom är han förbaskat trevlig. En lugn och genomsnäll kille. Inger och jag är helt överens om att godkänna honom utan anmärkningar.
Efter en middag med färska räkor och torskrygg i vitvinssås avslutades kvällen med ett parti Cluedo. Halvjuristen Björn gick som sig bör segrande ur detektivleken och kvällen slutade därmed i dur.
Lördag förmiddag är, som ni tidigare tagit del av i bloggen, vikt åt långlöpning i skogsterrängen runt klubbstugan i Ursandsskogen. Inger tog sig för första gången ut ur huset efter sin operation och hängde med. Inte till löpning så klart, men väl till samkväm. Det går inte an att sitta själv i huset och få lappsjuka och Ingers behov av att stilla pratsjukan fick sig en välbehövlig dos bland klubbmedlemmarna.
Det blev ett kanonfint löppass i det underbara vintervädret. Kallt med minus sju på morgonen, men så fort solen orkade upp en bit steg temperaturen snabbt. Det var omkring 30 personer som sprang iväg och vi var åtta som höll ut hela rundan på nästan 100 minuter. Matilda vek hem med ett gäng efter ett tag och innan hon var tillbaka hann det bli nästan en timmes löpning. Matilda är verkligen på gång efter det bekväma expatlivet i Bangalore och trippar nu lätt som ett rådjur över de mosstäckta tuvorna.
Sista dryga halvtimmen för oss långlöpare gick över lättlöpta berghällar och de frusna Starkebomossarna. Allteftersom folk hade vikit av skruvade Tommy, som höll täten, upp tempot och jag fick kämpa en del. Till skillnad från Björn, Moa, Line och Quentin som tassade som outtröttliga gaseller. Även om jag fick bita i lite mot slutet var jag aldrig i närheten av att behöva gå på tandköttet. Det går sakta men säkert åt rätt håll även för mig och de trista löprundorna på gatorna i Bangalore tillhör inte det jag saknar.
Efter välförtjänt bastubad väntade en delikat afghansk lunch. Klubbmedlemmen Gunilla är på ideell basis väldigt engagerad i Sveriges största flyktingförläggning som finns på Restad gård i utkanten av Vänersborg. Nu hade hon tagit med sig ett afghanskt par som varit i Sverige i tre månader tillsammans med sina tre barn. Deras engelska var inte i klass med matlagningen så det var svårt att kommunicera med dem, men det gick inte att ta miste på hur mycket det lyste upp deras vardag att få komma ut bland ”vanliga svenskar” och känna sig nyttiga. Att få bryta tristessen på flyktingförläggningen. Ibland behövs inte mer än så.
Hela gänget inför långpasset.