Indienfamiljen

Bilen krånglar och utan bil är du handikappad i Bangalore. Visst finns det flera alternativ som autorickshaw, bussar och taxi, men i praktiken är det omöjligt i längden att vara utan bil.
Det är kopplingen som är problemet. Den slirar som om man ständigt sitter kvar med foten på pedalen och skaver. När man gasar händer inte så mycket mer än att motorn varvar.
Den enda växel som fungerar någorlunda är ettan, men på de övriga är accelerationen bedrövlig. Till och med de indiska skruttbussarna kör förbi oss i backarna där vi ligger och kryper fram i snigelfart och näppeligen lyckas ta oss upp.
För rally-Kalle, eller Babu som vi kallar vår chaufför, är det här ett trauma. Han verkar ha satt en ära i att vara den snabbaste och fräckaste chauffören i Palm Meadows och nu är hans renommé hotat. Jag kan tänka mig att det kryper i kroppen på honom när allehanda fordon passerar oss på bägge sidor. I vanliga fall är han kaxigheten själv i trafiken, tutar och står i, trixar och tränger sig fram i de minimala luckorna. Med gester och ihärdiga blickar läxar han upp de som utmanar hans position. Det är flera gånger som jag fått uppmana Babu att köra vidare när han stannat mitt i vägen och blockerat trafiken för att ge någon trafikant som inte följt hans informella trafikregler sitt onda öga och några ilskna gester. Men det händer inte nuförtiden när han får ligga och krypa fram i kanten på vägen och han verkar faktiskt riktigt nedstämd bakom ratten. Sitter där och ser ut som en slokörad ledsen hund som blivit av med sitt smaskigaste märgben.
Men inget ont som inte har något gott med sig och jag ser fördelar med den trasiga kopplingen. Häromdagen berömde jag honom för hans nya mjuka och lugna körstil. Vi behöver inte sitta med hjärtat i halsgropen över någon aggressiv omkörning och Matilda är förskonad från åksjuka. Jag föreslog att vi skulle behålla bilen i det skick den är nu, men han protesterade leende och tyckte att det var en riktigt dålig idé.

Nu är i alla fall bilen inlämnad och vi har varit utan den i sex dagar, vilket har varit skitjobbigt. Tack vare vänliga svenska vänner i Palm Meadows har vi lyckats hanka oss fram, men det är ändå begränsat hur mycket man kan utnyttja sin omgivning. Jag kan till exempel inte begära att bli skjutsad till och från jobbet, vilket har betytt att jag och David fått ta den överfyllda stadsbussen hem ett par gånger. Ståendes i mittgången och trängas är ett äventyr i sig och en smak av det verkliga Indien, långt ifrån den priviligierade delen av landet som vi oftast befinner oss i. Vi blir inte direkt ruinerade på kuppen, den knappt 15 km långa resan kostar 19Rp som motsvarar drygt 2 kr.
Vi får även hålla till godo med den lilla affären som finns i Palm Meadows för våra inköp. Att åka till en större butik för storhandling är en större apparat och blir inte av.
Ännu har vi inte fått något besked när vi får tillbaka bilen, men förhoppningen är att det inte ska ta alltför lång tid. De har lovat i morgon, vilket brukar betyda när som helst men absolut inte i morgon, så förhoppningarna hos oss är inte jättestora.
Hela saken kompliceras av att de försöker få det till att det är ett ”overriding case”. Dvs, att vi kört bilen för länge utan att göra service och därmed måste stå för kostnaden för reparationen. Eftersom notan är på ofantligt stora 13000Rp (ca 1500 kr) så förstår man ju att de inte bara kan ta den kostnaden rakt av utan att försöka smita från sitt ansvar. Men tyvärr för dem så kan vi bevisa att service är gjort helt enligt anvisningarna så den matchen kommer de att förlora.

Jag kommer på mig själv med att vara en i raden av alla gnällspikar som ständigt klagar över banala i-landsproblem. I det här landet får omkring en miljard människor dagligen klara sig utan bil och än så länge har ju vi också överlevt.
Hur synd är det egentligen om oss jämfört med männen som lever på att återvinna kartonger och plastförpackningar för några hundringar i månaden? Har de ens någonsin suttit i en bil?

Jag antar även att vi gnäller betydligt mer än de som livnär sig på att sälja grönsaker på trottoaren med Ramagondanahallis busshållplats som närmaste granne. De har sannolikt betydligt större anledning att beklaga sig över livet.

För att inte tala om alla hönor som sitter i burarna och väntar på att få sitt öde beseglat och därefter hamna på middagstallriken hos någon indisk medelklassfamilj.

Nej, det är bara att se sanningen i vitögat. Inte är det synd om oss i proportion till de flesta andra i det här landet. Men ändå, man är sig själv närmast och det är allt väldigt jobbigt för oss som inte har någon bil.